About Time: Evigheten är nu

Tim: ”There's a song by Baz Luhrmann called Sunscreen. He says worrying about the future is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life will always be things that never crossed your worried mind.”

 

About Time undersöker hur man ska ta hand om tiden som resurs. Den uppmanar oss att inte stirra oss blinda på framtida, eventuella rikedomar så vi missar rikedomen här och nu.

Det blir ofta tomt när man pratar om tid. Det sägs att man ska fånga dagen, men det låter kliché. Vad betyder det egentligen? Det finns ingen kraft i orden när de har blivit uttjatade. Vi vet alla att vi ska fånga dagen, men vi gör det ändå helst i morgon eller dagen därpå.

Den unge mannen Tim (Domhnall Gleeson) upptäcker i About Time att han kan färdas i tiden. Han lär sig vad det handlar om att vara i nuet och inte låta sig distraheras. Tim får chansen att pröva sig fram och använda tiden på olika sätt. Han kan göra saker ogjorda om något går fel.

Tim har världen som sin lekplats. Han kan rätta till alla grodor som han säger och alla olyckor som drabbar hans nära och kära. Tidsresandet låter honom finputsa möten och middagar och samlag till perfektion. Tim behöver inte oroa sig för att något går fel. Av något skäl gör han det ändå, men då lever han om sina dagar så att han också kan uppleva dem avslappnad och närvarande.

Vid första ögonkastet låter det som att Tim är befriad från allt ansvar eftersom han ständigt har förmågan att hoppa tillbaka i tiden. Han behöver inte fundera på vad hans handlingar har för konsekvenser. Han behöver inte heller stressa upp sig över att han måste fånga dagen varje sekund av sitt liv. Han kan testa sig fram i lugn och ro.

Hans pappa (Bill Nighy), som även kan resa i tiden, likt alla män i familjen, varnar dock Tim för att använda tidsresandet för att skaffa sig pengar och makt. Tidigare familjemedlemmar har testat det med förödande konsekvenser. Det är alltså inte fritt fram att göra vad man vill, åtminstone inte enligt pappan. Tidsresandet är som alla andra förmågor något man måste lära sig att ta hand om. Det är viktigt att fråga sig vad man ska använda förmågan till.

Tim bestämmer sig för att använda tidsresandet åt att skaffa sig en flickvän, Mary (Rachel McAdams). Tim tycker att kärleken är det viktigaste i livet; det är ju ändå en romantisk komedi. Hans pappa spenderar livet åt familjen och böcker.

About Time erbjuder en form av eskapism som låter tittarna slösa bort dagen snarare än fånga den. Filmen är lika sockersöt och rosaskimrande som andra romantiska komedier som regissören Richard Curtis ligger bakom: Love Actually (2003), Notting Hill (1999), Fyra bröllop och en begravning (1994) etc.

Risken är, för de jäktade, att man snabbt förkastar filmen för att man tror att den bara vill lära ut slitna klichéer: Lev livet fullt ut! Ta hand om dina nära och kära innan det är för sent! Uppskatta även de små sakerna! Allt har ett slut så njut medan du kan!

Men det finns också ett mer djupsinnigt budskap som förmedlas, vilket inte är lika lätt att få grepp om. Budskapet har religiösa vibbar och kräver självreflektion. I ett nötskal: Evigheten är nu! Jesus säger det med andra ord: Himlen är nära!

Det finns ett problem med att föreställa sig tiden som något linjärt, som en kvantitet. Det låter oss placera det vi vill nå i framtiden så vi ständigt springer vidare och tittar bort från det som finns här och nu. Det låter oss se bort från nuets rikedom, att evigheten är nu.

Kristna har genom historien längtat till olika versioner av himmelriket, där Kristi rike har segrat över Satans makt. Socialister har längtat efter det klasslösa samhället, där alla är jämlika, bröder och systrar.

Himmelriket kan förstås som en lycklig plats som man kommer till om man bara går en viss väg, linjärt. Men himmelriket kan även tolkas som ett känslotillstånd eller ett sätt att vara i världen. ”Himmelriket är nära” men vi ser det inte för vi är vilsna och förvirrade. Vi tittar åt fel håll. Vi letar på fel plats. Himlen är fylld med för många orosmoln som hindrar solen från att lysa igenom. Vi är mitt i klarheten och ändå ser vi den inte.

Om himmelriket är ett känslotillstånd så är upplysningen och himmelriket ingen plats som vi når fram till snabbare bara för att vi jobbar ännu mer och griper ännu hårdare efter det vi vill ha. Himlen uppnås tvärtom genom att släppa taget så att vi kan bereda plats åt den här och nu.

About Time ställer frågan om vi inte alltför ofta låter framtiden stå ivägen för den storhet som finns omkring oss. Vi ger inte världen en chans att överraska oss. Vi försöker fånga dagen så mycket att vi inte låter dagen fånga oss. Genom att rikta in oss alltför mycket på eventuella rikedomar i framtiden missar vi nuets rikedom.

Budskapet blir inte så mycket att fånga dagen som att släppa taget om morgondagen. Carpe diem blir mer en fråga om att ta emot än att hålla tag. Det blir mer en fråga om mjukhet och att öppna upp, än att sikta in sig på målet och spänna sig. Tim inser att han inte behöver leva varje dag två gånger, först en gång där han är instängd i sina tankar och sedan en gång där han faktiskt ser sig omkring och låter världen komma in. Han lär sig att inte gå i sömne genom livet, instängd i huvudet och oron över framtiden.

Till skillnad från andra filmer om att färdas i tiden - Terminator (1984), Tillbaka till framtiden (1985) etc - så har About Time inget tydligt problem som måste klaras upp, ingen Terminator som måste besegras, inga föräldrar som måste räddas. Filmen handlar snarare om att få en känsla för tiden. About Time handlar om just det: Den är about time och hur vi bör använda den.

Filmen landar i slutsatsen att Tim inte längre behöver resa i tiden. Han lever varje dag som att den var hans sista och då behöver han inte längre sin förmåga. Det är förståeligt i den meningen att han då inte ger utrymme för eventuell ångest över att han inte lever fullt ut.

Filmens slutsats håller dock kvar vid en linjär föreställning av tiden, där varje dag har sin egen finalitet. Ett annat sätt att förstå tiden skulle vara att se till tidens ”tjockhet” eller ”vikt”. Dagar har förmågan att svämma över. Minnen återkommer och det vi upplever imorgon kan fälla ljus över vår barndom. Plötsligt förstår jag vad jag läste för en månad sedan. Historien är inte avslutad utan skrivs om hela tiden, desto mer vi inser.

Dagar är med andra ord inte separata fenomen, utan sammanlänkade i en komplex väv. Om jag fick leva om ett år på repeat, så skulle jag uppleva det annorlunda om så jag gjorde exakt samma saker. Allting är upplyst av vad vi bär med oss sedan tidigare.

Att sluta resa i tiden skulle därför vara som att stympa sig. Det går rakt emot ens självbevarelsedrift. Spinoza menade att vi alla drivs av ”conatus”, en kraft att få obegränsat framhärda i tillvaron. Om man ökar den egna kraften så gör man sig själv rikare och mer komplex. Ju fler böcker vi läser, desto fler perspektiv kan vi möta varje dag med. Ju fler instrument vi kan spela och ju fler länder vi har besökt, desto rikare blir vi.

Det finns inget slut på hur mycket som kan hämtas ur varje dag och hur mycket den ena dagen kan befrukta den andra. Att evigheten är nu betyder just detta: Nuets rikedom har inga gränser. Nu, idag är inte bara en liten del av evigheten - en punkt på en linje - utan evigheten är på samma gång här och nu - punkten har även tjockhet.

Om vi håller tag om varje dag utan nyfikenhet så att den bara får utspela sig på ett visst sätt, så berövar vi tiden från dess tjockhet. Det är lika illa som att fokusera för mycket på framtida mål. Utan tidsresandet blir dagarna inte lika rika och de får mindre chans att svämma över i varandra.

Att Tim slutar resa i tiden är därför märkligt. Ju mer man kan fylla varje dag med, desto mer kan man bära med sig dagen därpå. Det komplexa livet är att föredra framför det enkla, eftersom det ökar ens förmåga att framhärda i tillvaron. Vem vet, Tim kanske hade varit en utmärkt jonglör eller lindansare. Varför inte testa? Han har ju tid med precis allt!

About Time uppmanar oss till en början att inte se bort från nuets rikedom, men den slutar ändå själv med att göra just detta. Slutligen hyllas den begränsade tillvaron framför den obegränsade. Dagen som levs en enda gång - ”as if it was the full final day of my extraordinary, ordinary life” - framställs som bättre än dagen levd ett flertal gånger.

Men det är inte bara dagarna som ska fyllas, även vi människor måste fyllas. Det är vi som ska förgyllas! När vi lever i okunskap, kan vi aldrig veta om vi lever till fullo. Varför inte låta ”himlen” få skina igenom? Varför inte öppna upp oss för nuets rikedom? Ju mer vi vet, desto mer kan vi se. Ju mer vi inser, desto mer ser vi omkring oss.

Det är about time att inse det: Evigheten är nu, varje ögonblick är späckat med möjligheter, men vi går rakt förbi dem om vi inte håller oss redo, om vi inte nyfiket reder plats, om vi tror att vi har lärt oss och inte kan bli bättre. Varför gå genom livet som en sämre version av dig själv? Bli bättre och väx vidare! Hur ska du annars kunna fånga dagen?

More of my writing

My clients