Det fanns något magiskt i att läsa som barn. Idag måste jag tyvärr ständigt vara klok när jag läser, men när jag var liten flög jag bort. Detsamma gäller skrivandet - jag har förlorat min oskuld. Jag har blivit för medveten. Jag tror inte på tomten eller något riktigt geni längre. Det är tufft att bli författare. Det kräver blod, svett och tårar svartare än bläck. Det är ett arbete som många andra.
En gång var jag dock en obotlig romantiker. Jag skrev av ren kärlek till språket, till kvinnan, till skönheten i sig. Det var då jag skrev ett av mina största tokerier: Esmidína. Jag gestaltade upplevelsen av att jag inte visste vad jag talade om. Jag hade sett något stort, men framförallt hade jag öppnat mina ögon och var som förhäxad. En astronom ser stjärnorna klarare med hjälp av teleskop. På samma sätt ser författaren klarare med sin penna. Men vad ska han rikta den mot? Det är inte lika klart. Det är ångest.
Jag hade mitt språk. Jag ville utveckla min stil, men jag hade inget ämne. Mitt skrivande gick ut på att hitta vad jag skulle skriva om. Narcissus och snöflingan var på väg mot sin källa, men han var ännu en ungdom som sprang vilse i skogen. Jag förstod inte förrän senare vad mitt skrivande kretsade kring. Jag undersökte världar, utan att se hur allt hängde samman. Det tog hundratals sidor innan jag såg att jag drogs till narcissister som förintar sig själva. Det tog år innan jag kunde stärkas av min vilsenhet. Jag hade inte läst Nietzsche. Jag var ännu skakad av Kafka.
Esmidína, mitt största tokeri, kommer aldrig bli tryckt. Jag behövde få det skrivet för att upptäcka min källa så Narcissus - den sköna Narcissus, inte den fula narcissisten! - kunde se sig i spegeln och jag kunde bli tryckt. Jag behövde skriva av mig för att leka med tangentbordet och lära mig improvisera, inte bara med gitarren. Jag behövde jävelskap och tårar svartare än bläck. Den vackra lotusblomman växer ur gyttjan. Insikter kräver både lidande och hinder. Även gyttjan är vår vän.
Jag ser inte Esmidína som ett misslyckande. Jag tror inte man ska nöja sig med en bok. Om man bara har en bok i sig så är man ingen författare, säger jag överlägset. Jag tror att utvecklingen är viktig. Författaren måste också hitta sig själv, sitt ämne. Inte för att ha alla svaren. Utan för att bemästra tangentbordet och hitta nya svar. Vilken rikedom besitter jag och hur kan jag sprida den vidare? Vem är jag och vad kan jag bli?
För mig handlar skrivandet om en praktisk visdom som man bär med sig, en förmåga, en styrka. Svaga stater orsakar krig. Svaga ledare litar inte på någon; de bränner böcker och förtrycker. Att komma ur styrka och sprida idéer och visdom är ingen enkel sak. Det handlar om att lita på sig utan att ta sig för given. Det handlar om att vara medmänniska genom att ta hand om sin glöd. Och det är svårt att sprida värme när man är frusen av sig. Men skrivandet gör mig klokare och ibland skiner jag till.
Jag hoppas kunna fälla ett par blad med mitt skrivande, skimrande insikter som lyser upp, Snöflingornas stad om det vill sig väl. Bladen är mina frön som jag strör. De får mig att växa vidare och förhoppningsvis även dig. Jag har inte Svaret, jag är själv på väg. Men förhoppningsvis har jag blicken, jag inser något ständigt. Den udda blicken, Oddnejms blick, gör att ingenting är självklart; den håller saker i liv och världen i rörelse. Och kanske jag kan träffa även dig med en snöflinga, en liten mening som skakar om jorden, ett frö som slår rot och växer upp till något nytt. Gör det inte litteraturen till ett oändligt äventyr?
Här följer ett utdrag ur Esmidína, ett ögonblick av kris, min vilsenhet gestaltad. Det var tack vare denna Dimmornas dal som jag hittade vägen till lotus, min lilja, min sköna Narcissus, molnets silverkant i narcissismens tid. Stora ord från en liten poet:
De skogsfödda hade Esmidína som framför sig. Men var? Varför kunde de inte se henne? De lufsade i småstaden bland buskar med glasbarr och lingonröda nattstugor, som tillhörde ett envist men komiskt litet folk. De skogsfödda hade tappat något, precis varenda en. Säkert samtidigt.
Någonting var nytt i luften. Men också kvavt. Kanske det var därför som tant Sommar inte vågade sig fram mer än halvhjärtat. Liljor låg slaka som för att begravas. De grät för allt de skulle missa. Syrenhjärtan strävade sig malligt över staketet och spanade efter sippor. Råg spände sig mot vinden, tanigt men envist. Vinden kammade tusen bångstyriga frisyrer.
Ett äpple stod i lågor i det blå. Det var ljus på alla håll. Men ingen såg. Vad hade de gjort? Och vad hade de tappat? Solen var angelägen om att lysa upp Ehmlas folk, men den talade i gåtor trots sken av klarhet. Varelserna krävde Svaret med söndervilsna blickar.
Ibland tittade de upp i smyg på varandra:
”Har du sett henne?” sa smygblicken och stirrade ned vemlingar. Dessa småvuxna varelser med likartad tunga, var vanligtvis belevade likt snofsiga adelsherrar. De visslade Bach. De var inte misstänksamma av sig. Vanligtvis. Men nu stirrade de runt och funderade:
”Nej, jag letar inte. Jag har funnit det! Nej, jag bara är och det är allt.” Och så fort ingen såg letade dem vidare bland molnskägg och drakmoln efter den vackra Esmidína, på Lundamarkens gråsten, i skyltfönster …
Inne på ett litet konditori satt hela världen och letade efter axstrån att rädda sig med. Eller kanske ett ord?
Honungsdoppad?
Älvviol?
Inne på en bar letade en hon i ett halvtomt glas. Där kanske hon skulle finna den mystiska Esmidína. Kanske pusslet skulle lösa sig om det bara hamnade i magen. Glaset och glaset var tomt tomt tomt. Hon frågade om en han kunde följa med henne och han sa nej tack och skrattade.
Han såg en clown som sluddrade gåtor.
Hon såg rakt ner i Ensamheten.
Mannen Vemsom skrattade med sina grabbar ett par hah och heh heh heh som river upp gamla sår, som blöder ända från lågstadiet.
Övergiven.
Ännu ett ord.
Allting var nytt och ändå inte. Vad var det dem sökte? Vad hade folket av Ehmla gått miste om?
Ett ord? Eller två? Hela meningar? Hela liv?
