Aida: Det finns ingen väg till fred

Publicerad i Malmö Operas programblad 2015-04-20.

 

Pace t'imploro, pace, pace, pace! (Må du ha frid, frid, frid!) - Amneris i Aida

Italienskans pace och engelskans peace kommer från latinets pacem eller pax.  Begreppen kan översättas både till fred och frid. Pace är inte bara något yttre, en brist på krig där man bor, utan även något inre, ett lugn. Fred och frid är besläktade ord. Om det råder fred i ens land så kan man känna frid inuti. Det finns ingen fiende som hotar, inga skäl att känna oro. När freden råder kan vi vara till freds.

Giuseppe Verdi (1813-1901) utforskar krigets vånda i sitt mästerverk Aida (1871). Kriget var konstant i Europa under 1800-talet och Verdi skrev många operor med det underliggande temat att Italien måste frigöra sig från sitt förtryck från Frankrike och Österrike. Operorna handlade om individens frihetssträvan och hennes uppror mot tyranner, vilket på samma gång speglade Italiens strävan efter självständighet i Europa. Jeanne d'Arcs kamp mot de förtryckande engelsmännen, den franska kungen och kyrkan i Orleans jungfru (1845), var en metafor för Italiens kamp. Judarnas duster med babylonernas kung i Nebukadnessar (1842) var en allegori för italienarnas duster och publiken utbrast "Viva Italia!" under premiären. "Fångarnas kör" som sjungs i Nebukadnessar kom snart att räknas som en inofficiell nationalsång för Italien. Det fick sättas in extra polis vid föreställningarna för att inte uppror skulle uppstå ur en sådan explosiv nationalism.

Den senare Aida skrivs av en mognare Verdi och innehåller inte ett lika upproriskt och patriotiskt budskap. Aida är snarare mer pacifistisk. När Amneris ber om frid åt sin älskade Radamès - Pace t'imploro - så handlar det inte endast om gravens frid utan också om en fred inom människan och mellan människor. Bedjan handlar om att krigen med sina fruktansvärda konsekvenser måste få ett slut. Det är förresten så fred brukar definieras - som en brist på krig. Fred råder när konflikter kan lösas utan våld, när alla lever i trygghet och utan rädsla för övergrepp.

Fredsstudier som erbjuds på cirka 400 universitet runt om i världen belyser forna krig och konflikter, allt från kärnvapenkapprustningar till nutida terrorism och drönarattacker. Studierna utforskar varför konflikter uppstår, hur man undviker dem framöver och hur man bygger samhällen som inte har lika nära till våld som de vi lever i nu. Fredsstudier definierar dock inte bara freden som "negativ" - som en frånvaro av krig - utan även som "positiv" - som en närvaro av frihet, rättvisa och hållbar ekonomi. Idén om en "positiv" fred grundar sig i tanken att freden kräver vissa förutsättningar för att bestå. Med alltför stora orättvisor, såsom brist på mat och rent vatten, brist på undervisning och arbete, så uppstår oroligheter som i sin tur kan leda till våldsamheter och krig.

Pacifisten (pace+facere=fredsskaparen) Mahatma Gandhi (1869-1948) hade författaren Lev Tolstoj (1828-1910) som sin stora inspirationskälla. Tolstoj är en av portalfigurerna för anarkismen och hans betydelse för pacifism och icke-våldslösningar är enorm, givet hans inflytande på senare fredsaktivister och tänkare. Om det är någon förespråkare för fred som förtjänar lite extra ljus så är det Tolstoj.

Lev Nikolajevitj Tolstoj deltog i Krimkriget och bevittnade även en offentlig giljotering av en mördare i Paris. Det är händelserna som väcker honom. Tolstoj upplever kriget och giljotineringen som djupt traumatiserande och han fylls med skräck av statens "oförskämda, arroganta önskan att utfärda rättvisa och Guds lag". Tolstoj kan inte svälja att det är fysiskt våld snarare än ett inre rättesnöre som gör att människor följer lagen. Människor skräms till lydnad av staten som "korrumperar sina medborgare" skriver han. "Från och med idag kommer jag aldrig gå och se en liknande sak igen, och jag kommer aldrig betjäna någon stat igen."

Tolstojs kritik mot staten är svidande och det är inte minst tanken att staten är ond i sig som för honom nära anarkismen. Tolstoj menar att staten orsakar krig och elände eftersom den i sin kärna är knuten till våld i form av polis, domstolar och fängelser. Staten är dessutom utrustad med en överväldigande militär kraft vars syfte är att föra krig. Staten är, kort sagt, den farligaste organisationen som finns och bör därför överges helt. Skälet till att freden inte står sig är för att staten finns, en krigisk institution med våldsmonopol som växer sig allt starkare.

Enligt Tolstoj har ingen människan rätt att styra över någon annan, med eller utan vapen. Ingen har rätt att använda sig av hot, tvång eller förtryck för att få igenom sin vilja, exempelvis att tvinga ut någon i krig. Ingen har heller mer rätt att betvinga någon för att det sker via någon annan, via en övermakt som styrs av exempelvis politiker.

Grundidén hos Tolstoj är att freden inte kan tvingas fram mellan människor; den måste få komma inifrån om den ska vara genuin och hållbar. Ingen yttre fred utan inre frid. Enligt Tolstoj är fred inte bara en enkel frånvaro av krig eller brist på kriminalitet som nås genom att människor tvingas till lydnad. En hållbar fred kan bara uppstå "när varje människa lever och handlar efter sitt eget omdöme" skriver Tolstoj. Människor borde därför få leva i fred och ta hand om varandra för att de väljer att göra det, inte för att de piskas till det. Ur Tolstojs perspektiv är därför friheten - avsaknaden av tvånget - den mest grundläggande mänskliga rättigheten, den som aldrig får tummas på och han uppmanar likt den samtida Henry David Thoureau (1817-1862) till individuellt motstånd mot regeringen. Thoreau tog det till och med så långt att han vägrade betala skatt eftersom han inte ville stötta det mexikansk-amerikanska kriget och slaveriet. Han vägrar stötta en maktapparat som står bakom dylika övergrepp mot sin befolkning, och skriver: "Den regering är bäst som inte regerar alls."

Såväl Tolstoj som Thoreau uppmanar till civil olydnad och fredligt motstånd, vilket kom att inspirera senare pacifister som Gandhi och Martin Luther King (1929-1968). Tolstoj och Thoreau menar att ingen verklig fred nås genom att man betvingar befolkningen, hotar med våld och skrämmer till lydnad. Likt den senare Verdi inser dem att krigen måste få ett slut, både inom och mellan människor. Fred kan inte nås genom att underkuva människor så de lever i konflikt med sig själva och vad de tycker är rätt. Ett hederligt mål kan inte nås med korrupta medel; det är som att springa efter horisonten. Pacifisten A. J. Muste (1885-1967) sa det briljant: "Det finns ingen väg till fred - fred är vägen."

More of my writing

My clients