American Hustle: I en värld av bluff och båg

 

Irving Rosenfeld: "... people were always conning each other to get what they wanted. We even con ourselves. We talk ourselves into things. We sell ourselves things we don't even need or want. We're dressing 'em up. We leave out the risk. We leave out the ugly truth. Pay attention to that, 'cause we're all conning ourselves in one way or another, just to get through life."

 

Hur klarar man sig i en värld där bedrägeriet är ett faktum? American Hustle skärskådar de fula knepen och de vackra lögnerna som finns i samhället på alla plan. Filmen kommer som ett brev på posten efter Wall Street 2008 och NSA-skandalen 2013.

Ett flertal storfilmer har nyligen kommit ut som handlar om bedrägeri: The Great Gatsby, Blue Jasmine, The Wolf of Wall Street och den tiofaldigt Oscarsnominerade American Hustle.

Det ligger i tiden att bli bedragen. Wall Street 2008 och avlyssningsaffären 2013 som uppdagades av Edward Snowden, har skakat om ordentligt. Både staten och de fruktansvärt rika bedrar oss. Maktmissbruket är ett faktum.

American Hustle handlar om ”Abscam”-skandalen på 1970-talet, då FBI använde en dömd bedragare och en agent maskerad som en arabisk schejk, för att få ner högt uppsatta politiker. American Hustle handlar också om bedrägeriet som sådant, inte minst den amerikanska drömmen-bedrägeriet.

Fusk och båg sker både på stor och liten nivå i samhället. Det finns tusentals små restauranger som hävdar att de säljer den bästa hamburgaren. De är ”bäst i test”. Det finns optiker som inte berättar att linserna de säljer finns till halva priset på nätet. Det är inte bedrägeri som de kan fällas för i rätten, men det är att ta överpris och skärskådas optikerna så tappar de kunder som känner sig bedragna.

”Vardagsfusket” är frustrerande men det är inte lika upprörande och spektakulärt som Watergateaffären, krisen på Wall Street och Abscam. De stora bedrägerierna sker på politiskt plan. En tungviktare är när USA startade krig mot Irak då landet påstods utgöra en fara. Högt uppsatta ledare hävdade att regimen satt på massförstörelsevapen. "Simply stated," sa Dick Cheney i augusti 2002, "there is no doubt that Saddam Hussein now has weapons of mass destruction." Men det visade sig vara påhitt.

Idén om att Väst står för frihet och därför är i opposition till förtryckande länder som Ryssland, Kina, Iran och Saudiarabien är en annan form av bedrägeri. Det är ett narrativ som används för att rättfärdiga invasioner i länder som Irak och Afghanistan.

Det är lättare att föra krig och åsamka massiva skador och dödsantal om man själv framstår som the good guys ledda av en gudsfruktig president, medan ens fiender leds av onda tyranner: Saddam Hussein, Osama Bin Ladin och Bashar al-Assad. Makthavarna nämner ingenting om hur viktigt det är att starta krig för att legitimera statens omfattande krigsmaskin, och för att ta hand om den egna nationens ekonomiska intressen när det kommer till vapenexport och oljeimport.

Att det skulle finnas en ren motsättning mellan ”fria” och ”förtryckande” länder är ett falskt narrativ. USA har i själva verket värdefulla band till konservativa regimer i länder som Kuwait och Saudiarabien. Dessa oljeländer är djupt integrerade i västerländsk kapitalism. Den påstådda "oppositionen" är alltså mer påhittad än faktisk. Men samtidigt som skenet bedrar i storpolitiken går människor till spillo på ett verkligt plan, vilseledda av politikens falska narrativ.

I American Hustle verkar i princip ingenting vara på riktigt. Frisyrer är falska, politiker är falska, borgmästaren sitter till bords med maffian. Svindlaren Irving Rosenfeld (Christian Bale) samarbetar med den före detta strippan Sydney Prosser (Amy Adams) som antar personan av en engelsk aristokrat. Hon använder en fejkad engelsk accent och kallar sig för ”Lady Edith”. Hon använder djupa urringningar för att lura in män som faller för hennes skönhet.

Filmen är full av knep, komplotter och dubbelspel. Det är osäkert vem som bedrar vem och när de bedrar sig själva. Ingen går säker. Irving och Sydney säljer falska tavlor och falska banklån. De är svindlare, som Irving säger, ”from the feet up”. FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) använder utpressning för att paret ska utföra ännu större bedrägerier och hjälpa honom att fånga politiker som tar emot olagliga pengar.

Världen är ett skådespel i American Hustle, en plats för villfarelser och skuggspel. ”The world,” säger Irving, ”is not black and white, like you say - it’s extremely grey.” Inget är tydligt rätt och fel. Den korrupta borgmästaren (Jeremy Renner) drivs av goda intentioner och vill hjälpa människorna i New Jersey. Den ambitiösa agenten DiMaso vill fånga skurkar, men drivs av storhetsvansinne och egotripp.

Man kan inte luta sig tillbaka och njuta av hur ordnad och förnuftig världen är, när allting är villfarelser. Man måste ständigt sträva efter sanningen och riskera att missta sig. Begäret efter sanningen blir viktigt, törsten och lusten, men även begäret att vilseleda och glida undan. Det är inte märkligt att sexualiteten får en framträdande roll i en sådan värld. Amy Adams och Jennifer Lawrence har sällan skådats i så läckra klänningar som i American Hustle.

Skenet används dock inte bara för att bedra varandra. Sydney använder det också för att bli någon annan som inte förråder hennes självkänsla lika mycket som den hon nu är. Sydney är inte nöjd med vem hon var så hon blir någon annan. Skådespelet låter henne bli en lady. Hon gömmer sig för att kunna framträda bättre.

"Like me,” säger Irving, ”she learned to survive and reinvent herself. She knew she had to reinvent her life and her identity. And like me, she envisioned a better, elegant future for herself."

Även FBI-agenten Richie gör allt som står i hans makt för att separera sig från andras ”felaktiga omdömen” om vem han är. Andra håller honom tillbaka. Bilden av vem han är står ivägen och vanställer honom. Det är därför han måste rucka på den. Richie vill vara mer än vad andra tror att han är och även han blir därför någon annan. Trots att han skådespelar och ljuger om vem han är, så är han åtminstone ärlig mot vad han vill bli.

I en värld av bluff och båg, där alla bedrar varandra, är det inte märkligt att känna sig bedragen om man är en hederlig människa som vill få vad man förtjänar. Irving och Sydney är mästare på att svindla, men de började svindla för att alls kunna klara sig. Det är vad de påstår åtminstone och kanske de har rätt, för går inte den skickligaste bedragaren mest säker i skenets värld? Måste man inte börja svindla när man vantrivs och kvävs ihjäl som hederlig?

Irving och Sydney blir mästare i skenets värld där politikerna är de största hajarna, men vad skulle hända om de tjänade som inspirationskällor? När det straffar sig att vara hederlig, är det värt att fundera över vad vi egentligen ser upp till.

Om våra politiker är de största bedragarna är det dags att fundera över om de alls måste finnas när de åsamkar så mycket elände, våldsamma skandaler och krig på vanskliga grunder. Kanske ingen borde få ha så mycket makt som politiker har. Skulle det vara en lösning? Eller behöver vi politiker för att upprättahålla skenets värld, så vi alla kan få mer av vad vi tycker oss förtjäna trots att det inte är vårt att ta? Är inte skatter ett underbart knep för att kunna stjäla från andra och komma undan med det!

Behöver vi stora, mäktiga bedragare på politisk nivå så vårt eget lilla vardagsfusk inte verkar så fel? Vem bedrar vem egentligen i skenets värld? Vi klagar på politiker när något går fel, men borde vi inte först och främst klaga på oss själva som sätter dem till makten trots skandal efter skandal? Det är dags att se sanningen i vitögat: Bedragare kommer inte att rädda oss ur en värld av bluff och båg.

More of my writing

My clients