av Helena Dahlbergs tidigare avhandling i idéhistoria. Helena har varit intresserad av Merleau-Ponty åtminstone sedan sin C-uppsats 2003: "Det är bara genom att vara den jag är, genom att vilja vad jag vill och göra vad jag gör, som jag kan bli något mer. Maurice Merleau-Ponty som filosof, politiker och fransman i kritiken av Sartres filosofi, 1945-1955." I över tio år har alltså Helena funderat allt djupare över Merleau-Pontys filosofi, vilket idag har resulterat i en minst sagt gedigen, filosofisk undersökning.
Frågan "vad är kött?" handlar inte om köttindustrins senaste fadäser, miljöutsläpp och djurtransporter. Frågan om köttet är en filosofisk sådan och ställs i kontrast till de franska humanisternas fråga om vad människan är. Den utmanar också posthumanisternas senare försök att underminera och decentralisera människan. Den förstår människan framförallt som ett blivande, snarare än något gott eller ont i sig.
Humanisterna strävade efter att förstå människan som enhetlig, för att sedan kunna utveckla politiska system som marxismen för att den egentliga människan skulle kunna träda fram. Merleau-Ponty kom dock att bli alltmer skeptisk till humanisternas antropocentrism. Den (europeiska) människans självutnämnda plats i mitten av världen har en mörk historia av slaveri bakom sig, och den lämnade människor desillusionerade efter världskrigen.
Sartres tankar kring att bli sedd kan fungera som en nyckel för att förstå vad Merleau-Ponty är ute efter med sina tankar kring köttet. Sartre föreställde sig upptäckten av att vara synlig som en dramatisk erfarenhet. Smygtittaren är exempelvis helt och hållet uppslukad i det som han betraktar, han är förlorad i världen, tills någon upptäcker honom. Vi förändras drastiskt som människor när någon annan ser oss. Smygtittaren kommer då på sig själv med att han just är en "smygtittare". Helt plötsligt är han något och han är då också utslängd ur världen i en mening. Han är inte längre världens centrum och tingen finns inte längre bara för honom. Sartre beskriver skeendet som att gå från att vara osynlig och ett med världen till att bli sedd, fixerad och upptäcka sig själv som sårbar, något tungt och jordbundet som inte längre kan röra sig fritt och oskyldigt i världen.
Merleau-Ponty bryter upp med den här något narcissistiska bilden av människans villkor. Det är inte nödvändigtvis en förlust enligt Merleau-Ponty att bli upptäckt. Det är inte så att människan egentligen vill bli en Gud som kan vara allsmäktig i världen, men sedan upptäcker att hon bara är en människa. Enligt Derrida var detta förresten en tendens bland humanister. De försökte framställa människan på ett sätt så hon alltmer kunde bli likt en Gud.
Tar man dessutom in Nietzsche i diskussionen, så förstår man varför Sartre ännu är kristen, alltför kristen. Sartre förstår bara ytligt, som den ateist han ändå var, att Gud är död, men i djupet så längtar han bort från köttet, bort från människans bristfälliga tillvaro och bort från människans dödlighet. Han saknar himmelriket och efterlivet i framtiden och Edens oskyldiga tillvaro i dåtiden. Kristendomen, som trots allt genomsyrar hans ateistiska tänkande, gör Sartre skelögd (!) och hindrar honom från att bejaka livet här och nu.
Merleau-Pontys förståelse av mötet mellan två personer, mellan höger och vänster hand eller mellan jag och min spegelbild, är mycket mer ödmjuk än Sartres förståelse av mötet. Merleau-Ponty bär inte till samma grad vidare på kristendomens tyngande tankegods och himmelriket som en idé som riskerar att göra jordelivet till en andragradens tillvaro och efterlivet till det högre och egentliga livet. Merleau-Ponty tolkar istället mötet så här: "Då kroppen i mötet med en annan kropp vänder åter till sig själv, faller den tillbaka på sig själv. Då står kroppen i sin egen tyngd: den är i balans. Det paradoxala är att detta balanserande också är ett fallande och ett utelämnande. Så länge som kroppen är lierad med sitt mål och inriktad på det till den grad att den glömmer bort sig själv, känner kroppen inte sin egen tyngd. Först då kroppen förlorar sin balans - då den faller - känner den sin tyngd. [...] Kroppen faller alltså in i en närvaro. Den upptäcker sig själv och sin egen tyngd i förhållande till en annan kropp."
Häri finns ett glädjebudskap som för tankarna till Nietzsches idé om den eviga återkomsten och att bejaka tillvaron i djupet, att förstå sin textur, sin kroppslighet och köttslighet, snarare än att uppleva själva existensen som en mardröm där andra människors blickar är ett hot. Det är svårt att i en så här kort recension redogöra för vilken omvälvande insikt och vilket radikalt annorlunda sätt att se på världen som mynnar ur Merleau-Pontys enkla fråga "vad är kött?" Den ruckar på gränserna mellan jag och du, subjekt och objekt, inre och yttre, att se och att ses.
Där Sartre framställde smygtittaren som utkastad ur tillvaron, som att han upplevde ett syndafall och fylldes med skam inför den andres blick, så lyfter Merleau-Ponty istället fram hur det är just denna blick som får oss att bli till, känna att vi finns, och uppfatta att vi själva är del av en större rörelse än vad vi ens skulle kunna skapa tillsammans. Vi kan inte gripa tag i Svaret som ett fixerat skelett. De döda kan inte erövra världen. Men vi kan omfamna frågan, smeka fram en närvaro och en värld mellan oss två med kött, hud och rörelse. Vi kan lära oss att få en känsla för livet och skapa rum för varandra, snarare än att spärra in varandra i fack eller gömma oss för varandras blickar, rädda för att bli upptäckta för det kött vi faktiskt är.
Jag ser också ett djupare kärleksbudskap i detta, som jag tror att Helena också funderat på, men som hon gärna hade fått utveckla. Merleau-Ponty är en guldgruva och kan nog erbjuda henne ett par år till av forskning - eller en livstid för den delen. Jag tror att Helena har mer att hämta hem ur Merleau-Pontys fascinerande källa. Tänk bara på en sådan insikt som att den som får oss att förlora balansen, är den som får oss att finnas till! Den som rör oss och väcker oss, gör att vi lever. Det här säger något om Kants kärlek till Hume som väckte honom ur hans slummer. Utan Hume, ingen Kant.
Tanken säger också något om varför vi blir så blixtförälskade i de som rör oss, och kan känna att vi förlorar en stor del av oss själva om kärleken dör. Tanken säger något om varför gamla människor går bort kort efter att deras älskade dör. Ja, den säger något om kärleken som en nyckel för att låsa upp oss själva, öppna upp oss för en annan och födas en andra gång. Kärleken låter oss återkomma, inte bara till världen som rum och köttet som behållare, utan till välden och köttet som en väv som hör ihop. Kärleken låser upp världen.
Helena har med den absurda eller groteskt fula titeln - "Vad är kött?" - skrivit en av de vackraste böcker jag har läst. Det spelar ingen roll att "köttboken" är tjatig, även Heidegger är tjatig. Det spelar ingen roll att kärleken inte utvärderas närmare - ett uppslag till nästa bok, Helena? Det spelar ingen roll att hårt sedimenterade kroppar som Staten, vilka strider mot Merleau-Pontys filosofi, inte kritiseras sönder och samman så nya och ömtåligare kroppar kan stiga ur askan. "Putta på det som är på väg att falla!" som Nietzsche sa. Jag njöt mig, hursomhelst, glödande i hela köttet av att se ett så varmt omhändertagande av vad det är vi består av, och då talar jag om människor lika mycket som världen. Tack, Helena!
