Blue Jasmine: Konsumera och konsumeras

Jasmine: "The flight was bumpy. The food was awful and you'd think, first class…"

Ginger: "I thought you were tapped out."

Jasmine: "I'm dead broke."

 

Woody Allen visar att konsumtion inte handlar om att köpa varor, så mycket som det handlar om att göra sig själv till en vara. Man måste framstå som värdefull och viktig om så det ruinerar en. I konsumtionssamhället är social utestängning värre än att bli bankrutt.

Jasmine är barskrapad men åker i första klass. Blue Jasmine i ett nötskal. Woody Allens film är en studie av ett societetslejon som kollapsar, inspirerad av skandalen kring Bernie Madoff. Jasmine har byggt sitt rikemansliv på falska grunder. Pengarna har genererats ur Ponzibedrägerier och hennes "perfekta" man har i själva verket ständigt varit otrogen.

Att få se en uppblåst överklassmänniska i fritt fall är en hämndfantasi för de 99% efter Wall Street-krisen 2008. Det finns en kuslig skadeglädje i att få se en snobb med näsan i vädret och Louis Vuitton-väskor i händerna som halkar på ett bananskal. Men Cate Blanchetts innerliga och hjärtskärande skådespel väcker mer sorg än hånskratt.

Jasmine är en självblind, elak och alkoholiserad narcissist som förstör allt hon rör vid som motsatsen till kung Midas. Hon håller kvar i sin elitism som att den var det enda hon har. Det vore lätt att avsky henne om det inte var för att även Jasmine är ett offer - hon är livrädd för att vara värdelös. När hon kämpar för att ha klass och umgås med rika, så kämpar hon på samma gång för sin överlevnad.

Cate Blanchett lyckas väcka sympati för den mest genomfalska människan. Jasmine beter sig som att hon är finare än alla andra, trots att hon är burdus, lögnaktig och arrogant. Hon tror att hon är något trots att hon är inkompetent, hemlös, pank och arbetslös. Hon utger sig för att ha auktoritet som hon saknar. Hon tror sig vara expert på förhållanden, trots att hon var gift med en svindlare.

Det enda Jasmine har är hennes förmåga att verka vara något, att visa att hon har klass med hjälp av diverse klassmarkörer: väskor, skor och manér. Om man är av betydelse så har man ju också saker av betydelse. Jasmine är därför besatt av att hävda sig och synas. Hon talar öronen av andra när hon berättar om sig själv. Munnen avslöjar vad hjärtat är fullt av. Känn narcissisten efter frukten hon fäller. Jasmine låter som räven i Fantastic Mr. Fox (2009):

"I think I have this thing where everybody has to think I'm the greatest, the quote unquote 'Fantastic Mr. Fox', and if they aren't completely knocked out and dazzled and slightly intimidated by me, I don't feel good about myself."

Rädslan för att inte räcka till är en obehaglig känsla. Det är därför som det är svårt att skratta åt Jasmine när hon griper efter halmstrån för att hålla sig kvar i överklasslivet. Jasmine kan inte sälja sina märkeskläder, skor och väskor, för då riskerar hon att bli socialt förödmjukad och då kanske hon blir utskrattad på riktigt, så hon faktiskt känner det. Den värsta sortens fattigdom är inte att vara bankrutt i Jasmines värld, utan social utestängning.

Vägen ut ur mediokriteten och livet bland de 99%, blir för Jasmine att hålla skenet uppe och fortsätta spela de rikas spel, om så det riskerar att dra ner henne i ännu större elände om hennes planer går i stöpet.

Det ser ut att fungera. En förmögen diplomat (Peter Sarsgaard) är nära på att gifta sig med Jasmine. Han blir imponerad av hennes klassmarkörer och behöver just en trophy wife att visa upp inför sin framtid som politiker.

Men när Jasmine blir genomskådad för att vara en bedragare, som inte är hälften så ordnad som hon ger sken av, så faller allt ihop. Den sista dörren slår igen och hon tappar behärskningen. Det knäcker henne fullständigt.

Den falska Jasmine är en unik person, men hon är också ett symtom på ett ruttet samhälle. Woody Allen visar att man kan köpa sig status även som bedragare. Man har inte nödvändigtvis värde i samhället för att man skapar värdefulla saker. Man har värde i societeten om man har saker av värde, Vuitton-väskor och Chanel-jackor. Bedragarna kommer igenom nålögat så länge de har pengar att slösa.

I ett genomfalskt samhälle så har man klass om man bryr sig mer om pseudobehov än autentiska behov, om man bryr sig mer om hur man ser ut än om man har tak över huvudet. Det är viktigare för Jasmine att flyga i första klass och verka viktig, än att faktiskt vara en ärlig och kompetent person som är av värde för andra. Om man ser sig som värdefull i Jasmines värld så måste man ge sken av att vara någon, annars kan ju människor få för sig att man bara är en i mängden.

Syftet med konsumtion är inte bara att tillfredställa behov. Den handlar också om att köpa in sig i Zygmunt Baumans konsumtionssamhälle eller Guy Debords skådespelssamhälle och kommodifiera sig själv. Konsumtionen handlar i en banal mening om att köpa varor, men i en djupare mening handlar den om att göra sig själv till en vara som i sin tur kan konsumeras. Konsumtionssamhället prostituerar oss.

När den rika diplomaten ser Jasmines statusprylar, så tycker han inte bara att hon är vacker. Han ser också att hon utgör en del av just konsumtionssamhället. Hon har ett socialt värde. Hon är med i klubben och ser därför ut att vara en god investering att ha vid sin sida. Det kan i sin tur höja hans eget marknadsvärde i konsumtionssamhället.

När det visar sig att Jasmine inte alls är med i klubben utan har ljugit sig in i den, så skärskådas inte bara hennes lögner. Hela hon faller sönder, för hon måste slutligen se sanningen i vitögat - hon är inte så stor som hon tror att hon är. Hennes marknadsvärde var uppblåst.

Den hårda sanningen, när allt kommer omkring, är att Jasmine bara är en liten, ömklig och värdelös vara i konsumtionssamhället. Hon är inte sin perfekta och förljugna yta, utan av kött och blod. Hon kan inte längre fortsätta drömma sig bort om hur viktig hon är bredvid de andra i första klass. Istället sitter hon slutligen ensam på en parkbänk, skärrad och i tårar: Blue Jasmine.

More of my writing

My clients