Captain Phillips: Verklig rasism i vår globala tid

Kapten Phillips: "There's got to be something other than being a fisherman or kidnapping people."

Muse: "Maybe in America, Irish, maybe in America."

 

Captain Phillips handlar om en amerikansk sjökapten som får sitt handelsskepp attackerat av somaliska pirater. Men filmen är ingen hjältesaga om hur USA räddar världen. Den väcker oss från sådana drömmar och lämnar oss skakade.

Containerfartyget Maersk Alabama anfölls den 8 april 2009 av fyra somaliska pirater. Kaptenen Richard Phillips togs som gisslan på en livbåt. Tre pirater dödades av Navy SEALs prickskyttar och den fjärde piraten gav upp och sitter nu fängslad i USA. Phillips skrev memoarer om händelsen, A Captain's Duty, och boken har filmatiserats.

Captain Phillips handlar om en vanlig människa som gör sitt bästa för att överleva en extrem situation. Filmen handlar också om globaliseringen och sociala orättvisor världen över.

Filmen är ingen Hollywood-fantasi à la Die Hard (1988), Under belägring (1992) eller Air Force One (1997). Kaptenen är inte en superhjälte som bemästrar närstrid, knivar och automatvapen när det bränner till. Phillips har inga one-liners och dödar inga fiender. Han måste istället förlita sig på Navy SEALs när han kidnappas.

Till skillnad från andra storfilmer så har Captain Phillips inte heller ett triumfartat slut, inget "America, Fuck Yeah!" Filmen slutar istället med att Phillips sitter dränkt i blod och skakar. Han är paralyserad och traumatiserad. Realism, inte idealism.

Phillips är ingen hjälte som dödar terrorister och återför ordning till världen. Han är en vanlig kapten som tvingas ta stora risker i ett hårt ekonomiskt klimat genom att segla nära Somalias kuster.

Piraterna är inte heller de typiskt onda skurkar som kan mejjas ner av Rambo som myror. De är inte kyligt beräknande, utan panikartade och stressade. De är desperata fiskare, som är offer för en social standard som är skoningslös. De är pressade av lokala krigsherrar att kapa skepp. Somalia är ett av få länder i världen som ännu kontrolleras av krigsherrar.

Captain Phillips är inte en enkel berättelse om gott mot ont, om det fantastiska "Team America" mot utländska hot. Filmen lyfter istället fram nyanser och den hårda verkligheten, snarare än Hollywood-fantasin med skarpa kontraster.

Filmen skakar om publiken eftersom den säger något om dagens ekonomiska situation, om klyftor mellan rika och fattiga, samt vita och svarta på global nivå. Den höjer blicken från gängse nationscentrism. Filmen är viktig för den synliggör dagens verkligt osynliga, den globala tidsålderns "oavsiktliga offer".

De somaliska piraterna tillhör vad man skulle kunna kalla "det dubbla mörkertalet". De är inte bara mörka genom att vara svarta utan för att de ställs i skuggan. "Det dubbla mörkertalet", de osynliga i den globala tidsåldern är de som ställs utanför kostnadsberäkningar och riskkalkyler, de som avfärdas som oviktiga, de som till och med vårt eget välfärdssystem kör över.

De somaliska piraterna är de som inte nämns när man diskuterar saker som Sveriges studiebidrag, vårdbidrag och aktivitetsstöd. De är utanför den legitima politiska agendan och avlägsnas med brutal effektivitet när de är i vägen för världsledande nationer.

Amerikaner låter sig inte dras ner av fattiga afrikaner utan kör över dem hämningslöst. Detta är åtminstone vad som händer när David ger sig på Goliat i Captain Phillips. Piraterna har inte en chans. Vita länder (där befolkningen mestadels är vit) sitter på pengarna och makten medan svarta länder (och bruna och gula) släpar efter och åsidosätts. 

Ekonomin som den amerikanska staten var villig att lägga ut för att rädda en av sina egna är svindlande. Människor som svälter varje dag runt om i världen får inte se ett hårstrå av den ekonomiska kraft som USA visade för att rädda kapten Phillips - om de inte är i vägen det vill säga. USA sände ut kraftigt beväpnade fartyg (jagare), helikoptrar och specialiststyrkor med prickskyttar för att rädda sin hotade kapten.

Captain Phillips visar hur nationalstaten framstår som en skrämmande dinosaurie i en globaliserad tid. Den är för stor för att leva vidare i dagens klimat. Staten finns för att ta hand om de som har det svårt. Det är åtminstone vad man kan hoppas på, men vad händer när de verkligt fattiga och svältande finns i andra länder? Riskerar inte nationalstaten att upprätthålla klyftor mellan de rika och fattiga i världen, när man framförallt stödjer den egna befolkningen?

Idag lever vi en globaliserad tid. Människor utbildar sig utomlands och jobbar utomlands. Det har aldrig varit så lätt att resa runt i världen. Nationella identiteter blir alltmer komplexa och problematiska. Är vi inte på väg mot en värld där vi först och främst måste se oss som världsmedborgare? Är vi mogna för en sådan övergång? Är vi redo för nästa steg?

Det är inte sant att staten finns för att ta hand om de som har det svårt i samhället, det globala samhället. Vad kan vara ett tydligare exempel än att se hur mycket resurser som gick åt för att rädda kapten Phillips, medan en brist på resurser samtidigt tvingade somalierna att kapa hans skepp? När piraterna i desperation tog Phillips till fånga blev de inte hjälpta av staten, utan avrättade med brutal effektivitet.

Fattigdom är korrelerad med en brottslighet över genomsnittet. Brottslighet bekämpas därför indirekt om fattigdom bekämpas. Den verkliga fattigdomen finns dock inte i länder som Sverige och USA, som är "först i rejset" mellan olika nationer, utan snarare i länder med framförallt en svart befolkning som Etiopien, Nigeria och Somalia.

Dagens verkliga rasism handlar om större saker än pepparkakor och "politisk korrekthet". Den handlar om att vita länder får gå före. Det finns viktigare problem idag än ömma tår och de handlar om resursfördelning, brottslighet, desperata människor och grundläggande orättvisor ur ett globalt perspektiv. Verkliga problem. Förtjänar de inte större fokus än fjantiga debatter som banaliserar rasismen och handlar om strunt?

Det stämmer att rasismen idag finns på ett strukturellt plan mer än på ett individuellt plan, om begreppet alls har bäring idag, men rasismen handlar inte om kakor och gamla serietidningar. Verklig rasism är idag snarare befäst i själva kärnan av hur nationalstaten är uppbyggd och hur staten vidhåller sina gränser och upprätthåller sig själv.

Nationalstater tar först och främst hand om den egna folkstammen och ställer därmed till oreda i världen. Det är nationalstatens omfördelning genom tvångstaxering som hindrar civilsamhällets frivilliga omfördelning genom organisationer som Röda korset, Amnesty och Läkare Utan Gränser, som bekämpar social ojämlikhet på ett globalt plan snarare än på ett nationellt plan. Är det inte direkt omoraliskt att kräva skattepengar av den egna befolkningen och använda pengarna till att stärka den egna nationens konsumtionsinriktade ekonomi och politik, när pengarna istället hade kunnat skänkas till välgörande ändamål i länder där pengarna verkligen behövs?

Svenska skattepengar går idag exempelvis till det egna landets unga i form av studiebidrag. Och vill någon sänka liknande bidrag så blir det rabalder i media. Samtidigt finns det unga i andra länder som får sina skolor bombade, som inte har råd att gå till skolan eller inte ens har en skola att gå till. Den svenska statens omsorg för den egna befolkningen är inte lika omsorgsfull ur ett globalt perspektiv. Den handlar om att stärka staten och den egna folkstammen, inte om att ta hand om de mest utsatta. Den bidrar inte till större jämlikhet i världen, utan är rent av rasistisk. Genom att åsidosätta människor i andra delar av världen som verkligen skulle behöva svenskarnas pengar, så bidrar den svenska staten till lidande och diskriminering på global nivå.

När storföretag tömmer hav på fiskresurser, exempelvis det Arabiska havet utanför Somalias kust, så blir landets fattiga fiskare "oavsiktliga offer", inte minst om de tvingas in i kriminalitet och måste kapa skepp för att försörja sig.

Uttömandets konsekvenser slår inte alla människor lika hårt, utan drabbar fattiga hårdare, och de drabbar svarta mer än vita. Det är livsfarligt att vara en svart fattig kvinna i Somalia. Svenska studenter har det väl ställt jämfört med somaliska pirater. Vem är det som verkligen behöver pengarna? Problemet är att svensk välfärd står ivägen för global välfärd. Den svenska folkstammen är inte viktigare än någon annan folkstam. Den är ett påhitt och konceptet luktar gammal rasism långa vägar.

Det finns ingen triumfatorisk nationalism i Captain Phillips, som slutar med en amerikan som sitter skakad och traumatiserad av vad som har hänt. Det är en symboliskt laddad bild av hela det amerikanska folket, hela västvärlden som är skakad av vad den har gjort mot sina fiender. Men förhoppningsvis börjar vi se en vändning vilken bland aannat utmynnar i filmer som just Captain Phillips. Kanske detta är förklaringen till att konflikten i Syrien inte kunde eskaleras trots president Obamas och utrikesminister John Kerrys krigshets.

Captain Phillips visar ingen triumfatorisk nationalism, men filmen är en desto större triumf i sig eftersom den är en tydlig kontrast till tidigare Hollywood-fantasier. Istället för att måla upp en självglorifierad bild så gör den motsatsen. Filmen ser äntligen sanningen i ögonen. Den säger likt 12 Years a Slave: Så här var det och det var inte vackert!

Captain Phillips målar upp den fruktansvärda etnocentrism som tar hand om den egna befolkningen med råge, medan desperata utlänningar körs över av samma befolknings skrämmande krigsmaskin.

Filmen skildrar reell rasism i vår globala tid. Med nationalstaterna intakta är särbehandling av människor av olika etniciteter ett faktum. Det är i en sådan värld en amerikan i nöd är värd mer än fyra somalier. Det är en sådan värld vi inte vill ha.

More of my writing

My clients