Sång-och-dansnumret "Cheek to Cheek" i filmen Top Hat (1935) spelas 50 år senare upp i Woody Allens film Kairos röda ros (1985). Den ledsna Cecilia, spelad av Mia Farrow, är övergiven och arbetslös men hon skiner upp i ett leende när hon får se Fred Astaire och Ginger Rogers dansa loss efter att ha sjungit orden: "Heaven, I'm in heaven and my heart beats so that I can hardly speak." Än en gång räddar Hollywoods drömfabrik Cecilia ur sina kvävande bekymmer - åtminstone för en stund.
Top Hat spelades in under den stora depressionen som började med Wall Street-kraschen i New York den 29 oktober 1929. Filmens karaktärer lever dock kvar i det glada tjugotalet som präglades av välstånd och lycka. De bor i lyxiga hotell med art déco-design och de rör sig i exklusiva kretsar. Irving Berlins musik är enastående. Dansnumrena är strålande. Top Hat bubblar champagne ända från klacken ut i cylinderhatten. Ginger Rogers dansar i en klänning gjord av strutsfjädrar!
Samtidigt som Top Hat riktar ett par kängor mot den stelbenta överklassen, så glorifieras samtidigt överklass-livet så 30-talspubliken kunde drömma sig bort. Depressionens tunga steg står i stark kontrast till den lätthet som Astaire och Rogers rör sig med i en värld där alla är miljonärer och kärleken övervinner allt, eller som Astaire sjunger: "it really doesn't matter if the skies are gray. Long as I can be with you it's a lovely day."
Är Top Hat eskapistisk och måste "eskapism" vara ett pejorativt ord? Bara de som är fast i tråkiga omständigheter eller är missnöjda på något sätt har väl behov av att fly undan? Några flyr genom att åka på semester. Andra flyr genom att spela, shoppa, dricka eller titta på filmer och musikaler. Eskapisten försöker undvika något otrevligt som måste göras genom att istället göra något trevligt. Om hon hade varit bättre rustad för verkligheten och dess problem så hade hon inte behövt att fly undan, för visst är det väl svaghet som gör att vi inte uthärdar smärtan och hittar olika knep för att fly bäst vi kan, eller?
Filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) riktade skarp kritik mot människor som försökte: "avskaffa lidandet; och vi? - det tycks just som om vi hellre ville ha lidandet högre och förskräckligare än det någonsin har varit!" Man når inte lyckan om man till varje pris undviker smärtan, menar Nietzsche. Smärtan är ofrånkomlig. Den är ett nödvändigt steg på vägen eller som det heter bland styrkebyggare: "No pain, no gain." Nietzsche tänkte att varje stor sak föds ur en envis och utdragen kamp: "Tala bara inte om begåvning, medfödda talanger! Man kunde nämna stora män på alla områden som varit föga begåvade. Men de har blivit stora, blivit 'genier' ... de tog sig tid till det".
Nietzsche påminner om att det även finns något stort i det lilla, ofullständiga och motbjudande. Smärtsamma känslor som avundsjuka kan leda till bitterhet, men de kan också kultiveras till att man producerar något eget att vara stolt över. Vacker konst uppstår inte sällan ur perioder av nedstämdhet och oro. Om man inte lär sig att uthärda smärta så leder det till att man kommer ge sig i förtid och stoppas av hinder som hade kunnat överkommas. Uthållighet krävs för att nå nästan allt av större värde. Detta är skälet till att Nietzsche ser upp till övermänniskan och "människor som i alla ting lidelsefullt söker hinder att övervinna ... mer utsatta människor, fruktbarare människor, lyckligare människor!"
Utifrån Nietzches perspektiv är det ett misstag att avskaffa lidandet genom distraktioner. Avskaffandet och underlättandet är en björntjänst eftersom det hindrar oss från att se vad vi går för. Hinder kommer i vår väg, enligt Nietzsche, för att testa vad vi är gjorda av och för att vi ska växa. Alla saker som får oss att må bättre är inte bra för oss - alkohol och droger som dämpar vår smärta, filmer och spel som låter oss drömma oss bort. Alla saker som gör ont är heller inte dåliga för oss, utan de härdar och stärker oss. "Egendomligt och också skrämmande!" skriver Nietzsche. "Våra underlättanden är vad vi får sota mest för!"
Så var Nietzsche en puritansk torrboll? Nej, det är samma Nietzsche som älskar Bizet och Rossini för deras livsglädje och lätthet. Det är samma Nietzsche som säger att "en dag utan dans är förlorad". Det är ingen som vet vad han hade tyckt om Top Hat, men vad säger att det bara skulle vara smärträdda eskapister som dras till glittriga Hollywood-berättelser? Är inte Top Hat i själva verket ett exempel på något storslaget som faktiskt har uppstått ur smärtan?
Att den stora depressionen inte syns i Top Hat betyder inte att lidandet skulle sakna betydelse för musikalen. Motgångarna var snarare en förutsättning för att en så sprudlande dansfest som Top Hat skulle uppstå. Såsom Rodgers och Astaire får sitt hårda arbete bakom sin synkroniserade dans att se ut som det enklaste i världen, så får också Top Hat den stora depressionen att se ut som en bisak, en smula under sulan. Top Hat övervinner hinder med sådan lätthet att det vore som att de inte ens fanns - med lättsam romans och underbar dans.
