Inside Llewyn Davis: Det absurda livet

Llewyn Davis: "Hang me. Oh, hang me. I'll be dead and gone. I wouldn't mind the hanging, but the laying in the grave so long."

 

Varför tar en människa sig an ett till synes omöjligt liv som utblottad musiker? Inside Llewyn Davis ger insyn i vad som driver en genom hopplös strävan och ändlösa motgångar. Den visar det ondas blommor och varför man måste leva ett autentiskt liv även om det är absurt.

Inside Llewyn Davis handlar om en kämpig vecka i en folksångares liv, i New York 1961. Llewyn Davis (Oscar Isaac) sjunger om hur han längtar bort från livet, men samtidigt är för rastlös för att spendera evigheten i graven. Han vill vara och inte vara samtidigt, lika kluven som Hamlet.

Llewyn Davis är en absurd men ärlig karaktär. Smärtan han bär är smärtan han uttrycker. Davis sjunger om den förtvivlan som han känner till och det är vackert när han sjunger ur hjärtat. Det är en förutsättning för att inte rösten ska vara förställd: "Det man inte har tillgång till utifrån sina egna upplevelser,” skriver Nietzsche, ”har man inget öra för." Georges Bataille menar i sin tur att Nietzsche ”skrev med sitt blod”.

Bedrägeriet tar stor plats bland filmer idag. Blue Jasmine, The Wolf of Wall Street och American Hustle visar att ärligheten är en bristvara. Inside Llweyn Davis bryter det här mönstret och ger en gedigen bild av 1960-talets New York. Filmen erbjuder också fullvärdiga framföranden snarare än kortare utdrag och den handlar om innerliga känslor.

Inside Llewyn Davis är en uppriktig skildring av den förtvivlan som drabbar en människa som måste kämpa sig fram, dag för dag. Davis är fast i en ond cirkel av missöden, besvikelser och trassliga relationer. Han har ingen plats att bo så han ringer ständigt runt till olika kontakter för att hitta någonstans att sova över natten. Ändå fortsätter han att leva för musiken och famla sig fram bäst han kan mellan gig.

I en tid där människor är alltmer skeptiska till snabbmatsindustrin, tomma kalorier och snabba cash, är Inside Llewyn Davis rätt i tiden. Den är ingen lättsmält fast food-film med en happy ending. Den är långsam och ångestladdad.

Davis tampas med förlusten av sin före detta musikpartner som tog livet av sig, och han löser inte sina problem i filmen som slutar där den börjar. Han kommer fortsätta ha det hårt. Sisyfoskampen fortsätter.

Men det finns en storhet i att leva ett utmanande liv och kämpa mot oöverkomliga hinder. Även om Davis ser ut som ett misslyckande i mångas ögon, för att han inte kommer någonstans som musiker, så hade han kunnat räknas som ett geni nästa dag om han plötsligt slog igenom. Om han inte vågade satsa på musiken, så hade han definitivt inte kunnat slå igenom.

Filmen slutar inte av en slump med att Bob Dylan kliver upp på scenen, ännu en musiker som hade det tufft, sjöng om det hårda livet och kom från Davis kvarter, the Greenwich Village. Dylan blev en superstjärna med sin innerliga folksång och sin egenskap, likt Davis, att ständigt ligga på tvären och stå upp för vad hon trodde på. Dylan visar en version av vad en Davis kan bli.

Det hårda livet är svårt att undvika om man verkligen lever för vad man tror på och vägrar kompromissa. Det funkade för Bob Dylan och bröderna Coen, regissörerna till Inside Llewyn Davis, men alla kan givetvis inte nå samma framgång. Davis har ingen medvind. Han kämpar desperat bara för att klara dagen. Han lånar pengar och flänger runt för att hitta nya spelningar.

Davis har tagit språnget och försöker lära sig flyga bäst han kan för att inte störta. I fritt fall är ingen latmask. Man vrider och vänder sig i luften, drar i alla trådar man har och testar allt man kommer på för att utveckla fjädrar.

Davis färdas genom halva landet bara för att nå fram till en provspelning där han blir refuserad. Hans inkomst är ständigt osäker och det är oklart vart han hamnar och vilka han träffar på vägen. Det visar sig vara alltifrån fåordiga poeter (Garrett Hedlund) till skrävlande jazzmusiker och drogmissbrukare (John Goodman), ännu ett par versioner av vad en Davis kan bli.

Det är en absurd kamp som han tar sig an, en farlig kamp, men det är också en tillvaro där Davis  måste vara alert, där han verkligen lever, där han inte går i sömne genom livet. Andra människor står kvar på klippan och känner svindel, dragna mellan att följa sitt hjärta och ta språnget men också fasthållna av oron inför vad som kan hända.

Sådan kluvenhet river itu oss inuti. I den bemärkelsen har Davis det lättare, som har vågat ta språnget och inte längre hålls tillbaka av svindeln. Han lever ett farligare liv i fritt fall men också ett spännande liv. Han lever inte det trygga livet som de flesta av oss sedan ångrar på dödsbädden.

Det är emellertid ingen enkel sak att lära sig flyga, och det är direkt omöjligt när Davis är sin egen största fiende. Han är både självisk, oansvarig och snobbig. Han har svårt för att knyta band med människor, och kanske därmed också publiken när han behandlar dem dåligt. Han häcklar andra musiker på scenen. Han ligger med sin kompis flickvän och han har en ovana att förolämpa människor. Davis är lättretad och ser ibland inte längre än vad näsan räcker. Istället för att ta royalties så väljer han att ta snabba cash, vilket är ett klavertramp.

Coen-brödernas universum är fyllt av manliga misslyckanden. Män förföljs av olyckan i Barton Fink (1991), Fargo (1995), No Country for Old Men (2007) etc. Llewyn Davis når inte heller han sitt mål att slå igenom i musikbranschen, men kanske är det inte heller hans verkliga mål. Vill han inte snarare få sjunga autentiskt om smärtan och göra den rättvisa? Davis uthärdar det absurda livet, men han lämnar det inte när chanserna uppstår att kunna lämna det, när någon erbjuder honom att sjunga i en grupp, när han får plats på ett skepp eller när någon vill ge honom royalties.

Någon måste ju också vara vän med smärtan om man tror att även det tröstlösa i tillvaron förtjänar en ärlig bild. Varför måste alla vara glada? Är andra känslor inte värda något? Davis förvandlar det hopplösa han uthärdar till vackra sånger, det ondas blommor. Han bejakar det svåra i livet som andra undviker. Han gör konst av melankolin, såsom Coen-bröderna gör konst med Inside Llewyn Davis.

Frågan är dock om Davis faktiskt har tagit språnget eller om han har blivit puttad nerför en klippa. Har melankolin valts åt honom snarare än att han väljer den? Om det är dålig självkänsla som Davis är ärlig mot, så står han inte upp för sina egna värden, utan är kuvad i grunden. "När man ideligen blir behandlad som en hund," skriver Kafka, "tror man till slut att man verkligen är det." Om ens pappa ideligen säger att man är en parasit, så vaknar man sluligen upp en dag förvandlad till en jättelik insekt.

Davis hunsas runt som musiker. Han springer genom en hinderbana som andra har satt ut och det verkar omöjligt att vinna. Det är inte märkligt att han tror sig vara värdelös och inte förtjäna något. Om man ständigt får höra att gruppen som man tillhör är oduglig, om så man är rom, jude, homosexuell eller kulturarbetare, så är det inte märkligt om man slutligen också börjar trycka ner sig själv och gömmer sig undan. Kanske David har hunsats runt så länge att han inte längre tror att han förtjänar något annat än att vandra i skuggorna. Lyckan är ingenting för stackare som Davis.

Filmen slutar där den började. Den har en elliptisk struktur. Davis problem blir inte lösta. Han kommer att ringa vidare till sina vänner för att hitta en plats att sova. Han kommer fortsätta sjunga vackert om hur absurt livet är.

Om han har valt sin kamp är han en Sisyfoshjälte som kämpar emot ett oöverkomligt hinder. Ju svårare det är, desto större hjälte kommer han att bli om han lyckas bryta cirkeln. Ju större risker han tar, desto renare lever han för vad han tror på. Om han inte satsar sitt liv på vad han tror på måste han riskera det ännu värre - både att vara falsk och att klinga falskt.

Om han däremot kämpar för att han redan är kuvad i grunden, om han tror att han inte förtjänar mer än smärtan och måste leva som ett kryp för att han är behandlad som ett kryp, då ser han inte bara ut som en dåre, då är han en dåre. När han är sin egen största fiende som håller sig tillbaka, då är han en dåre. När han gör sig rolig över människor och samtidigt själv är det större skämtet, då är han en dåre.

Men kanske är Davis också vis som väljer att leva som en dåre. Om han faktiskt har valt det absurda så lever han ett friskare liv när han faller mot marken, ett renare liv för han vägrar kompromissa och korrumpera sig själv. Frågan är alltså: Vad finns inside Llewyn Davis, en stackars dåre som drivs av dålig självkänsla eller en modig dåre och hjälte som står upp för sig själv även när han måste riskera allt?

More of my writing

My clients