Kill Your Darlings: Det behövs mer kaos i skolan

Lucien Carr: "I love first times. I want my whole life to be composed of them. Life is only interesting if life is wide." 
 
Skolan beskylls ibland för att vara problemfylld och stökig. SD menar att den negativa utvecklingen måste vändas genom att återförstatliga skolan och införa ett nationellt regelverk. Lärarnas riksförbund vill också se staten ta ett större ansvar för lärarnas arbetssituation och för fallande kunskapsresultat. Men vilket samhälle vill vi skapa? Vad händer med leken, experimenterandet och mångfalden när allt fler skolor likriktas?

Kill Your Darlings handlar om beatpoeternas uppror mot rigida regler och konformism i skolan. Den låter oss ifrågasätta om det inte finns något fundamentalt fel i strävan efter mer likriktning.

Paul Feyerabend skriver i Mot metodtvånget (1993) att det är hög tid att komma bort från tanken att det skulle finnas en enda sann metod att använda. Återförstatligandet av skolan och ett allt tydligare, nationellt regelverk, vilket exempelvis Folkpartiet länge har talat varmt om och idag även SD, leder dock till just detta - att allt färre utbildningsmetoder testas. Folkpartiet vill hellre se en större centralisering än att kommuner och skolor får uppvisa en större mångfald. De vill komma bort från en situation där kunskapsresultaten blir beroende av kommunernas prioriteringar. Enligt Folkpartiet hänger kommunaliseringen av skolorna de senaste tjugo åren ihop med att resultaten har sjunkit oavbrutet.

Samtidigt opponerar sig både SD och FP mot läraryrkets dåliga status och låga lärarlöner. Men innebär inte en större detaljstyrning från staten och skollagen att lärare får ännu mindre plats och möjlighet att skaffa sig status? F.d. utbildningsminister Jan Björklund skriver att "[s]taten måste stå för struktur och stringens i skolsystemet." Men varför ska staten inkräkta på lärarnas uppdrag? Innebär det inte i själva verket en sänkning av lärarnas status, när politiker vill ta alltmer ansvar från lärarna? Det ger bilden av att lärarna inte är kompetenta nog att utföra sitt dagliga arbete. För den delen ska det väl vara ett stort ansvar att vara lärare - det är ju ändå människor man tar hand om!

Frågan är om inte en större mångfald borde föredras i längden. Istället för att till varje pris undvika dåliga kunskapsresultat, så kanske man först ska fråga sig om inte dessa dåliga resultat också för med sig något större gott. Istället för att reflexmässigt skärpa reglerna och blanda in staten för att alla skolor ska ha samma regelverk och lika stora resurser, så kanske man först ska fundera över fördelarna med att lärare har större ansvar för sina elever och att det produceras skiftande resultat på olika skolor. Är det inte viktigt att skolor, lärare och elever får uppvisa en allt större mångfald?

Kill Your Darlings handlar om hur de ursprungliga författarna i "beat-generationen" träffades - Allen Ginsberg, Jack Kerouac och William Burroughs. Beat-generationen bestod av bohemiska frihetskämpar som stod upp för innovation, droganvändning, spontan kreativitet och icke-konformism. Gruppen bestod av "irrationella" elever som bröt mot rådande regler och testade nya och "osedliga" sätt att skriva på: "In writing, you must kill all your darlings." Dessa elever hade kunnat uppmuntras i skolan av en lärare som hade haft ett större utrymme att möta deras rebelliska behov, men i ett samhälle där "[s]taten måste stå för struktur och stringens i skolsystemet" har en lärare som är detaljstyrd av politiker inget sådant utrymme, kanske det inte ens är hans ansvar.

Beat-generationen hade allt annat än förstående lärare och uppfattas som olydiga problembarn. Ginsberg följer inte skolsystemets stränga regler och blir slutligen avstängd från universitetet på grund av "obscenitet". Senare kom hans debutdiktsamling Howl och andra dikter (1956) att bli statligt konfiskerad och åtalad för sedlighetsbrott. Men det är just dessa "problembarn" som kom att ge form till en helt ny social och litterär rörelse under 1950-talet. Beat-generationen visade sig vara missförstådda banbrytare.

Fenomenet är inte nytt i idéhistorien. Banbrytare som Gallilei, van Gogh och Kierkegaard är några av de mest kända "genierna" som blev motarbetade och hånade när de levde. De låg så mycket före sin tid att deras avvikande tankar förstods som märkliga eller rent av dåraktiga. De bröt mot rådande paradigm och förnuft, men post mortemkom de att uppfattas som ovärderliga. "Dessa ‘avvikelser’, dessa ‘misstag’, är förutsättningar för framåtskridandet" skriver Feyerabend. "De tillåter kunskapen att överleva i denna sammansatta och svåra värld och låter oss förbli fria och lyckliga aktörer. Utan ‘kaos’ ingen kunskap. Utan en ständig förskjutning av förnuftet ingen utveckling." Problemet är i Feyerabends ögon inte avvikarna. Problemet är snarare när det rådande Förnuftet, när den centrala synen på vad som är rätt eller fel blir alltför orubblig. Men är det inte just detta som sker i Sverige när staten vill ge lärarna allt mindre utrymme att vara kompetenta individer med olika metoder, och alltmer vill behandla dem som likartade kuggar i ett centralstyrt system, där varje skola enligt Björklund måste vara "nationellt likvärdig" och "modernt styrd"?

Fördelen med att faktiskt ha ett system där det blir lättare att göra det som för tillfället anses tokigt, där man vågar trotsa rigida regler och föreställningar även när det väcker anstöt, är att även det som är direkt fel tas för givet ibland. En gång var det djärvt att vara skeptisk mot idén att jorden är universums centrum. Det ansågs även motbjudande att vapenvägra och opponera sig mot rasism en gång i tiden. Men idag är det annat som väcker anstöt. Nu är det djärvare att exempelvis vara skeptisk mot saker som att staten förväntas vara samhällets centrum, djärvare att argumentera för en värld utan politiker.

Att likriktning skulle vara den rätta metoden får aldrig ses som något självklart i ett demokratiskt samhälle. Det måste ifrågasättas i grunden varje gång det föreslås, för det är alltid någon som måste trotsa rådande föreställningar och stå upp för avvikande idéer om det ska ske någon utveckling. När makten förtätas, centraliseras och byråkratiseras så blir det dock svårare - inte minst i diktaturer och nationalistiska republiker som exempelvis Turkiet - att framföra avvikande tankar. När skolorna i Sverige likriktas av staten för att lösa den "negativa utvecklingen", så är detta i själva verket del av en ännu större negativ utveckling, eftersom återförstatligandet gör det svårare för nya avvikelser att uppstå, "misstag" som en dag visar sig vara genialiska och framtidens förebilder.

En av de största orsakerna till kvalitetskrisen på svenska universitet idag, enligt professorerna Mats Alvesson och Bo Rothstein, är att akademiska ledare "faller offer för allehanda opportunism. [...] Klåfingrigt inför man olika system och procedurer som ökar byråkratin. [...] Det svenska systemet skapar repetitiv i stället för kreativ forskning eftersom den bästa strategin för unga forskare blir att anpassa sig till det redan ingrodda tänkandet vid den egna institutionen."

Beat-generationen fick tampas med just ett ingrott tänkande, men den lät sig inte stoppas utan bröt mot rådande konstideal och skolsystem. Den utövade "avvikande" sexualitet, trots att polisen behandlade homosexuella som brottslingar. Allen Ginsberg, Jack Kerouac och William Burroughs vände sig mot rådande normer och god smak i samhället, men de vände sig inte mot livet. De omgav sig snarare "med idel slutna horistonter" som Nietzsche skriver. De tog "så mycket som möjligt på sig, över sig, i sig. Vad [de] ville var totalitet." De vill ändra allt i grunden, skolvärlden, människosynen och litteraturen som sådan. De kämpade för en helt ny världsuppfattning som präglades mer av österländsk filosofi och mindre av västerländsk materalism.

Beat-generationen tog sig an en över-mänsklig uppgift, så de kunde utföra något värdigt en "övermänniska". De ställde sig inte på det etablerades sida. De lät sig inte hämmas av det invanda tänkandet, som forskare idag gör på svenska universitet enligt Mats Alvesson och Bo Rothstein. Beat-generationen främjade istället ett förfall av det som var, genom djärva stil-"brott" och "missbruk" av sinneshöjande preparat. De betedde sig som "dekadenta" (förfallna) bohemer, som ifrågasatte rådande auktoriteter, men de gjorde det för att något nytt skulle uppstå. Förfallet var inte målet utan pånyttfödelsen.

Det är viktigt att komma bort från en situation där barn och ungdomar lyder och gör vad lärarna säger, utan att våga säga emot eller ställa besvärliga frågor. "Den klassiska invändningen från lärare" säger psykologen Bo Hejlskov Elvén, "är: 'Men den eleven får väl inte kalla mig idiot!' Men det får eleven faktiskt. Ett barn kanske inte alltid hittar de bästa orden, men har all rätt att ifrågasätta makten - skolan är ingen diktatur. Dessutom har dessa lärare inte förstått grundprincipen för samarbete: För att två personer ska hitta en gemensam lösning måste bägge få behålla sin självkontroll. Utmaningen för all skolpersonal är inte att få en elev att lyda, utan att få honom eller henne att säga ja."

Utan beat-generationens experimentella drivkraft att få vara annorlunda, som de värnade om trots att de ansågs stökiga, så hade inte en ny rörelse uppstått. Om de hade stirrat sig blinda på bra betyg och förlamats av rädslan för att misslyckas leva upp till sina lärares rigida krav, om de framförallt hade lydit och inte ifrågasatt makten så hade det kvävt deras fantasi och förmåga att tänka nytt. Det hade lämnat framtiden utan en banbrytande Ginsberg att se upp till, en exemplarisk avvikare som vägrade acceptera skolan som en diktatur.

Det är en fara att stärka konformismen i skolan och skolor emellan, att kämpa för att "alla ska med" när det är en förledande eufemism för att färre avvikare välkomnas och att mångfalden hämmas. Det är en fara att vara utomordentligt "förnuftig" enligt rådande normer och gå med i ledet när det leder till att färre vågar sticka ut. Vill man motverka stagnering och stå på framtidens sida är det säkrare att också vara lite "galen" emellanåt och framföra nya, udda idéer, annars kör man fast i det etablerade tänkandet. Feyerabend menar att "barn skall stimuleras till att bli duktiga i de viktigare ämnena, men endast på samma sätt som man blir duktig i en lek, det vill säga utan allvarligt engagemang och utan att beröva tänkandet förmågan att även leka andra lekar."

Beat-författarna sågs som respektlösa fiender mot rådande skolsystem. De stod för en ohämmad konstform och en anarkistisk individualism. De var dekadenta, men de ville ett annat sorts förfall än vad de var vana vid: stagneringen. De ville röra om i grytan, för i deras ögon var världen omkring dem ännu mer förfallen än vad de var: lärarna var stela, skolan lärde ut korvpackning och var inte öppen för nya idéer. Världen de levde i gav inget utrymme åt mänsklig komplexitet, att få testa något annorlunda och utforska sig själv, vilket är en annan, viktig del av skoltiden som överskuggas av politikers upptagenhet vid kunskapsresultat. Vad är bra betyg värda när de sker på bekostnad av att elever inte får utvecklas som individer?

Bilden som ges av beat-generationen i Kill Your Darlings, är att de inte lät sig stoppas. De stod upp för det avvikande och experimenterande livet, trots att de inte visste vad det skulle leda till och trots att de fick omvärlden mot sig. Fast är det någon som vet med säkerhet vad som kommer att hända i deras liv? Oförmågan att veta är säkerligen frustrerande för trygghetssökarna som vill ha en stabil inkomst och färdiga mallar att leva efter, så de vet när de ska gifta sig och köpa hus och skaffa barn. Oförmågan att veta är dock befriande för de som tvärtom tror att saker förändras och att livet sällan blir vad vi har tänkt oss. Det som är viktigt idag kanske känns oviktigt imorgon. Vi utvecklas hela tiden, så vore det inte klokare att leva ett öppnare liv, när vi kommer vara helt andra människor om bara några år?

Man kan argumentera för ett mer kaotiskt liv, för avvikande tankar och större mångfald från en rad olika perspektiv. Poängen är, hursomhelst, att en "problemfylld" skola inte bara enkelt kan lösas genom att återförstatliga skolan och ge mer makt åt Sveriges politiker, vilket påvisar en brist på förtroende för landets lärare. Unga som tänjer gränserna kommer alltid att finnas, och det finns inga enkla lösningar till hur man kommer till bukt med fallande kunskapsresultat. Frågan är om man inte skapar ännu större problem när man likriktar skolorna.

Om man ser till beat-generationens uppkomst så visade sig hårt etablerade regelverk och den dåliga behandlingen av elever som ville bryta mot normer och ifrågasätta lärare, bli ett maktproblem. Lärarna ville producera "bra resultat" och då visade sig problemet Ginsberg vara i vägen, trots att det kanske snarare var lärarna som var i vägen förbanbrytaren Ginsberg. Istället för att bejaka beat-författarnas experimenterande och nytänkande, så beskylldes de för att vara dåliga elever och behandlades därefter. I vuxen ålder fortsatte övergreppen mot avvikaren Ginsberg, som fick sina böcker konfiskerade av staten, av en censurerande maktapparat som inte ville lyssna till Ginsbergs vrede mot just censur, puritanism, stramhet och konformitet som håller oss tillbaka från att upptäcka vilka vi är, inte minst under skoltiden när vi är som allra mest nyfikna.

Frågan är alltså om inte ett allt effektivare avlägsnande av problembarnen i skolan, och en allt större likriktning skolor emellan, kan vara en direkt kontraproduktiv lösning. Samtidigt som man vill främja en positiv utveckling så riskerar man samtidigt att hämma just de framstående människor - Ginsbergs, Kerrouacs och Burroughs - som en dag kan bli förebilder. De djärva avvikarna som har visat sig bli banbrytare, har historiskt sett fått stå upp för sig själva samtidigt som de har utpekats som "problem" av andra. När är det dags att sluta peka finger på dessa "stökiga" och "dåliga" elever och istället höja en röst för leken, experimenterandet och mångfalden i skolan, för utforskandet av sig själv och nya, bättre tankar? Lärande, att kultiveras, att utvecklas, handlar om mer än bara kunskapsresultat.

More of my writing

My clients