Enough Said: Självbevarelsen är vår största fiende

Albert: "So while you were, uh, being torn, she was poisoning our relationship and poisoning your perception of me. Now why would you want that?" 

Eva: "I don't know, I mean, except maybe I was trying to protect myself, you know, because, you know, we've both been married before. And you know how things can turn out."

Albert: "What about us? What about protecting us?"

 

Vad ligger bakom dagens självupptagenhet? Varför försvinner människor bort i mobilen till och med när de träffar släkt och vänner? Varför umgås vi alltmer på distans och skjuter människor ifrån oss? Enough Said handlar om människors defekta förhållanden i en cynisk tid. Den låter oss fundera kring hur kontrollbehov och självbevarelsedrift kan bli våra fiender.

Är inte Facebook perfekt? Istället för att umgås med släkt och vänner när vi väl träffas, så kan vi fly bort med mobilen halva festen. Det låter mig glida in i min bubbla igen. Det håller mig kvar på säker distans och framförallt låter det mig få vara i kontroll. Om det är någon statusuppdatering som tråkar ut mig, så är det bara att scrolla vidare. Jag kan snabbspola mellan vänner. Jag behöver inte umgås och vara trevlig. Jag bestämmer och samtidigt kan jag vara osynlig. Lite som Gud.

Det självbevarande, cyniska och bepansrade egot är fienden i Enough Said. Filmen handlar om människor med skavanker, Eva och Albert, som söker kontakt. Det unika i den annars vanliga berättelsen är att Evas nya klient, Marianne, är Alberts före detta fru. Under massagerna går det upp för Eva att hon får ta del av utförliga beskrivningar om hennes nya partners brister och ovanor. Istället för att berätta om hennes upptäckt, så bestämmer hon sig dock för att vara tyst och exploatera situationen. Eva kan därigenom få reda på Alberts små irriterande egenheter innan hon behöver upptäcka dem själv. Hon vet bättre, i sin ålder, än att låta sig förblindas av förälskelsen. Livet har gjort henne cynisk. Varför vänta med att ta reda på det som ändå snart kommer störa henne?

Problemet är att ju mer Eva får höra, desto längre kommer hon från Albert. Även om hon först tycker att hans egenheter är bedårande, så lär hon sig avsky dem när hon får höra att de är med på svarta listan som Marianne går runt med. Problemet är också att Albert till slut får reda på vad hon har gjort och lämnar henne, vilket krossar henne. Skvallret som Eva ville höra för att skydda sig själv, är slutligen det som lämnar henne ensam och får henne att avsky sig själv.

I ett förhållande kan det givetvis bli ett problem om man bryr sig för mycket om sig själv och för lite om varandra, men i en cynisk värld är det svårt att dela med sig. Om man är van vid att människor ofta gör en besviken, då är det svårt att släppa garden och utsätta sig för risk, då är det frestande att själv vilja ha kontroll.

Cynism definieras som "det olyckliga vetandet" av Peter Sloterdijk i Kritik der zynischen Vernunft (1983) - ju mer man lär sig desto deppigare blir man. Det "cyniska" förnuftet vill veta mer så det kan dominera och skaffa sig fula små övertag om så det krävs. Cynikern är ensam och svag. Hon måste skydda sig bäst hon kan mot en illvillig värld. Det "kyniska" förnuftet, däremot, "det glada vetandet" som inte har förfallit till att bli cyniskt, vill självförverkliga sig själv snarare än att härska över andra. Kynikern är stark i sig själv och präglas inte lika mycket av oron att världen kommer såra henne.

Idag lever vi, enligt Sloterdijk, i en cynisk tid. "Ingen pratar längre om en kärlek till visdomen [filo-sofi]", skriver han. Vi kan inte längre vara vänner (philos) till vår kunskap, utan måste snarare vara skeptiska till den och fråga oss hur vi ska kunna uthärda den. Vetskapen om att världen kommer såra oss och att vi måste vara förberedda tynger ner oss. Vi förmår inte kasta av oss kunskapen, utan bär runt på den som kameler.

Nietzsche talar om att kunskapen, speciellt kunskapen om historien, inte bara är till nytta för livet: "det finns ett mått av sömnlöshet, av idisslande, av historiskt sinne, varigenom det levande kommer till skada och till sist går under, om det nu är en människa eller ett folk eller en kultur." Ett tvång att ständigt vilja veta allt och en oförmögenhet att glömma, vilket leder till att man bollar runt med för mycket information, kan enligt Nietzsche ha katastrofala effekter. Vetandet står då inte längre "i livets tjänst" utan gäckar en. Det används för att vända oss bort från livet och göra oss självupptagna. Kortsiktigt får Eva en känsla av kontroll när hon får veta Alberts ovanor. Men långsiktigt så bryter hon ner förhållandet med honom, och sårar både sig själv och Albert. Hon blir beroende av skvallret. Hon måste veta mer trots att det skadar henne. I en tid med alla världens information bara sekunder bort på mobilen, kan ett sådant beroende vara svårt att bryta.

Det är vettigt att vilja vara i kontroll, åtminstone i viss mening. Det låter en fatta egna beslut och styra upp vart man är på väg. När kontrollbehovet slår över i kontrollbegär så leder det dock till känslan av att man är mer separerad från omvärlden än vad man faktiskt är, att det är jag motvärlden, snarare än att vi är del av varandra. I ett individualistiskt samhälle, där konkurrensen blir ett påtagligt faktum och det blir allt viktigare att mäta sig med varandra, är det inte märkligt att "låga", narcissistiska känslor som skam, avund och fåfänga utvecklas. Det blir viktigt att vara överlägsna varandra.

Ju mer separerad som cynikern känner sig från världen, desto bättre vill hon vara och desto sämre vill hon att andra ska vara, så hon själv kan ha större makt och status i andras ögon. Om hon är ensam mot världen, så är de som har mer att säga till om hennes fiender om de inte för makten och pengarna åt hennes håll. De har vad som borde vara hennes - de rika, de privilegierade, de som hon tror står ivägen. De hindrar henne från att vara i kontroll och tvingar henne att ta till desperata medel om så det krävs, för att hon inte ska vara utsatt och sårbar. Hellre att hon har det bättre än andra människor. Hon är olyckligt vetande om att hon gör fel när hon tränger sig fram och blir till just det som hon avskyr, men cynisk som hon är gör hon bara "det som krävs". Hon vet hur världen funkar och hon måste ju ta hand om sig. Cynikern tror att man antingen styr eller blir styrd och etablerar därför hierarkier till sin egen favör. Hon måste roffa åt sig om hon inte själv ska bli bestulen. Det blir rätt att göra fel.

"För det mesta tjänar man på att synda", skriver Ulf Sundkvist i Dagen. "Gå före i kön och du kommer snabbare fram. [...] Skölj ner den smygande ångesten med lite alkohol och du är fri för en stund. Flörta lite vid sidan om och du får lite spänning. [...] Bara ingen märker något förstås. Det finns dock åtminstone ett litet problem. Det funkar bara på kort sikt. Fast i kortsiktighetens kultur bryr vi oss inte om framtiden. I kortsiktighetens kultur är tanken om den uppskjutna belöningen definitivt ute. I kortsiktighetens kultur gäller vinst nu, annars kan det kvitta."

Kortsiktigheten och den egocentriska cynismen är nära besläktade. Det gemensamma är detta att vara avklippt och separerad, vilket inte alltid drar fram våra vackrare sidor. Speciellt inte på nätet. John Suler skriver i The Psychology of Cyberspace att människor känner sig alltmer ohämmade bakom datorn och mobilen. Där kan de uttrycka sig friare. Osynligheten låter människor besöka ställen som de annars inte hade vågat besöka som porrsidor, men den gör det också lättare för människor att behandla varandra respektlöst, att skriva glåpord och slippa ta ansvar för sina (tal-)handlingar. Anonymiteten på nätet ger en total kontroll, samtidigt som man kan titta bort från konsekvenserna av sina handlingar, eftersom de inte drabbar en direkt.

Näthatare och för den delen även rasister blir i sin tur hatade tillbaka, vilket förstärker separationen i samhället och skapar ännu mer narcissism när vi tror att vi är bättre än dem och kan hata bäst vi vill, att vårt hat är befogat medan de faktiskt borde vara mer förstående och toleranta.Jonas Thente skriver i DN: "Även jag har raljerat med detta att näthatarna i allmänhet brister i språkbehandlingen. Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till "fitta" men aldrig till "recension". Det känns skönt att lindra obehaget med lite traditionell klassmobbning."

Kontrollbegär och självbevarelsedrift leder i en cynisk värld till att vi syndar, hatar och vänder oss mot varandra. De gör oss till fiender i en tid som redan flödar över av osämja, vilket är farligt eftersom det kan missbrukas av makthavare som hetsar till krig, av Putin och Obama i Ukraina-krisen, av Bashar al-Assad i Syrien. "Folk som hatar är lätta att manipulera" säger Oleksandr Smeretjynskyj, en präst i Odessa.

Viljan att kontrollera är dock ingen enkel sak att lägga ifrån sig, speciellt inte när den behövs för att nå de nycklar som vi tror ska leda till lyckan: framgång, status och materiell trygghet. Som cyniker har vi aldrig tillräckligt mycket kontroll. Det är alltid något vi saknar: högre lön, bil, hus, större hus. Det finns alltid skäl att bli bättre på att konkurrera ut varandra hellre än att lära sig tolerera varandra, att konkurrera för att dominera snarare än för att det stärker varandra. Det är svårt att acceptera varandras olikheter och uthärda de som ständigt påminner en om vem man är, vad man har och vad man saknar. Det är lättare att sätta sig på trygg distans, gömma sig bakom mobilen, och slippa vara social. Det är lättare att ta hand om oss själva än att ta hand om varandra.

Nietzsches lösning på hur man kommer ut ur den onda cirkeln av kontrollbegär och självbevarelsedrift är att omvärdera den etablerade föreställningen av "jaget". Enligt Nietzsche finns vårt "sanna" jag inte inom oss, utan öveross: "Reproducera dig inte" skriver Nietzsche, "utan producera dig snarare uppåt." Utifrån det här perspektivet är det alltid ett misstag att förråda våra bättre jag, vilket vi gör när vi sysslar med småheter, syndar och tappar siktet från vad vi formar oss till. De narcissistiska känslorna av avund, fåfänga och egocentrism är inte, som cynikern tror, något vi olyckligt vetande måste hänge oss åt för att skydda oss själva och ta oss fram. Det är dem som håller oss tillbaka.

Det finns ännu för mycket "apa" i människan, enligt Nietzsche. Vi är inte färdigutvecklade. Istället för att ta hand om våra nuvarande jag och bepansra oss själva, borde vi sikta på att ständigt bli allt bättre versioner av oss själva och gå utöver oss. Nietzsche talar varmt om "fria andar" och "fåglar" som når högre och har översikt. Det är dem vi bör se upp till, inte "låga" kryp som tittar kortsiktigt: ohämmade näthatare, folk som tränger sig fram eller de själviska skvallertanterna i Enough Said.

Det självbevarande hos människan som gör att vi inte tänker på varandra, är osmakligt i Nietzsches ögon. Viljan att bli en Übermensch (övermänniska) finns just i den oupphörliga strävan att söka bli bättre, vilket man blir genom att stärka och inspirera varandra, inte genom att dra ner varandra. Cynikern är rädd för att förlora kontrollen och utsätta sig för fara, därför skärmar hon av sig från andra och blir självupptagen. Übermensch är däremot så full av kraft, och glädje snarare än oro, att han måste dela med sig. Han är likt bägaren som rinner över.

Nietzsche talar dock inte bara om att ändra sig själv som individ, utan om att förändra allt, hela kulturen. Det är därför man måste verka "otidsenligt" skriver han, "det vill säga mot tiden och därmed på tiden och förhoppningsvis till förmån för en kommande tid." Man utvecklas inte "uppåt" om man bara håller fast vid de senaste värderingarna som är på modet i samhället. Det är bättre, menar Nietzsche, att vara i strid mot sin tid, då kan man vara säker på att man inte bara apar efter alla andra och blir en reproduktion.

Självbevarelsen som gör att vi krampaktigt håller tag i oss själva och gör varandra till fiender, är inte bara individens utan hela tidens största fiende. Så titta upp från mobilerna! Och titta ännu lite högre! För är det inte uppåt vi vill nå, för att bli något mer, inte för att bevara oss själva utan för attövervinna oss själva? Vill vi fortsätta reproducera en cynisk tid, där vi umgås alltmer på distans och skjuter människor ifrån oss , där vi är varandras fiender och ständigt oroar oss över att vi inte har tillräckligt mycket pengar, status, likes och makt? Eller vill vi bli något annat, något större, något att verkligen se upp till?

 
 

More of my writing

My clients