Frost: Oliktänkare måste skyddas

Anna: ”Can I say something crazy?”

Hans: ”I love crazy.”

 

Rasistiska partier växer sig allt starkare i Europa och det talas alltmer om mobilisering och att andra partier måste bli ännu starkare. Men tar man verkligen hand om mångfalden genom att stärka redan etablerade grupper och politiska strukturer? Låter man oliktänkare och främlingar komma fram genom att ge politiker ännu mer makt? Frost väcker frågan om hur man egentligen skyddar utstickarna i samhället.

Frost bryter isen med en scen där män - bryter isen. Det är filmen i ett nötskal. Den handlar om att ta sig igenom det hårda skalet och nå ner i djupet, att smälta ett fruset hjärta, att smälta ett fruset samhälle och att acceptera skillnader.

Filmen bygger på H.C. Andersens saga ”Snödrottningen” (1845) och handlar om systerskap som sätts på prov och ett kungarike som måste räddas, en syster som blir iskall och en stad - i en mytisk del av Norden - som fryser till is.

Metaforen att isen måste brytas och att den inre flamman måste hållas i liv handlar om hur förödande likformighet och stagnation kan vara för tänkandet och livskraften. Sagan uppmanar oss att kritisera rådande normer och tänka bortom gott och ont. Frost är likt många Disney-filmer en hyllning av det udda.

”Låt oss slutligen begrunda vilken naivitet det överhuvudtaget är att säga ’så och så borde människan vara!’” skriver Nietzsche. ”Verkligheten visar oss en hänförande rikedom av olika typer, yppigheten i en slösaktig formlek och formomväxling.”

Det är ett misstag att tro sig ha en slutlig bild av hur människan borde vara, för att man idag har en känsla för vad som är rätt och fel. Om man tvingar alla till likformighet så håller man tillbaka oliktänkarna som skiljer sig ur mängden, de som kanske inte verkar vara något idag, men imorgon visar sig vara genier.

Föreställningen att vi har kommit fram och idag har alla svaren är lockande för den sätter oss själva högst på utvecklingskurvan. Det är en form av temporal narcissism: tanken att vår generation skulle vara den bästa. Problemet är att den ursäktar stagnation och trångsynthet. Den gör oss till fiender mot oliktänkarna som vill rucka på status quo och ser igenom vår självgodhet.

Istället för att frysa fast människan med förhärskande sedvanor och strukturer eller etablera ett samhälle där i princip bara kopior och människor som håller med varandra är välkomna, så kan man värna om den hänförande rikedomen av olika typer som finns. Istället för att strida för jämlikhet och broderskap i bemärkelsen att alla borde vara likadana och få samma lön och ha lika mycket föräldraledighet, så kan man tvärtom strida för att alla ska få möjligheten att vara annorlunda och mer av sig själva och få leva som de vill.

Eftersom ingen vet vad framtiden bär kan ingen på förhand veta vad som kommer att hänföra oss imorgon, vilka exemplar som vi vill efterlikna. Om mänskligheten trodde att den hade kommit fram på 1800-talet så hade vi fortfarande haft slaveri idag. Om den trodde sig ha kommit fram på 1970-talet så hade homosexualitet ännu räknats som en psykisk störning. Det som anses vara rätt eller fel idag kommer inte att gälla för all evighet.

Snödrottningen Elsa i Frost påminner om Mr. Freeze som är en av Batmans skurkar, Sub-Zero i Mortal Kombat och en kryogenisk Carrie. Vid häftiga känslor kommer Elsas superkraft fram och hon fryser allt till is. Elsa ser sig dock inte som en superhjälte, utan är tvärtom rädd för att se ut som ett freak. Hon gör allt för att verka normal, och håller tillbaka sina krafter och sig själv.

Frost är en klassisk berättelse om att tvingas dölja att man är ett ”monster” i andras ögon. Elsas superkraft blir en förbannelse. Hennes talang blir ett fängelse. Istället för att stå upp för sig själv, så gömmer hon sig.

John Stuart Mill värnade om Elsa-personer som skiljer sig ur mängden. Han fick sitt rykte som ”liberalismens fader” just för att han värnade om människans rätt att fritt få utveckla sin personlighet och vara excentrisk. En rik flora av karaktärstyper är det som bör bejakas, menade han, om man inte vill förkväva de stora karaktärerna, de originella individualiteterna.

Mill framhöll att det finns ett stort värde för samhället i oliktänkande och mångfald. Intellektuella framsteg förutsätter att man låter pionjärerna få komma fram och ta för sig, även när deras tankar strider mot vad många tar för givet.

Vad Mill vände sig mot var sanningar, inklusive moraliska sanningar, som sjönk ner till stelnade dogmer. Han ogillade samhällen som inte skyddade sina oliktänkare, där majoriteten får lov att köra över minoriteter och individer. Det betyder inte att han ville skydda all form av excentricitet. Han var mot våld och uppvigling till upplopp, men än en gång av skälet att det ledde till att oliktänkare kom till skada.

Anna, som är Elsas syster, är den som slutligen räddar kungariket och snödrottningen. Anna insisterar på att bevara sitt varma band till sin syster. Hon älskar Elsa trots att hon är annorlunda.

Frost är en hjärtevärmande saga om att acceptera skillnader. Den handlar om att våga vara den udda fågeln som inte döljer att hon är annorlunda. Det är lätt att nicka med, som vän vill man gärna nicka med, men det är sånt beteende som gör oss till nickedockor snarare än till kritiska tänkare som står för vad vi säger. Och vill du inte hellre vara en ärlig vän än en falsk vän?

Om man vill rycka sig ur sin vanliga bekvämlighet och vardagliga rutin, så måste man vara besvärlig ibland, ja, försätta andra i chock om så det behövs. Det annorlunda tänkandet kommer alltid oväntat. Man behöver inte vara obstinat eller dryg, men om man är ärlig mot sig själv så kan man inte nicka med för snabbt. Det finns mer klokhet i att erkänna sina gränser än att låtsas att man kan. Den förra lär sig. Den senare och mer fåfänga går vidare i okunskap. ”Visast är den som vet att han inte vet”, som Sokrates sa.

Att vara vis är ingen enkel. Det är svårt att acceptera sig själv för den man är, att erkänna sina gränser och när man inte hänger med. Om man nickar med så verkar man ju smart, om man frågar så framstår man som dum. Det är åtminstone vad fåfängan intalar en.

När hela samhället är ytligt och man lever i en narcissistisk kultur, så är det svårt att vara ärlig. Det är då som hela kungariket fryser till is. Det stagnerar eftersom alla nickar med. Alla har blivit till kopior av varandra. När alla är överens om hur alla borde vara, då är det svårt att sticka ut.

Som prinsess-film handlar Frost, likt Prinsessan och grodan (2009) och Trassel (2010), om att frigöra ”prinsessan” och kvinnor ur traditionella roller. Frost visar starka kvinnor som står upp för sig själva och inte ensidigt räddas av män, utan även räddar männen tillbaka. Den här skildringen av dynamiken mellan män och kvinnor samt dekonstruktionen av traditionella roller, är viktig just för att slita sig från gamla könsföreställningar som tas för givna. Det ger en rikare bild av hur människor kan vara.

Hierarkierna är dock ännu kvar i Frost. Filmen visar att folk behöver ledare att se upp till, om så de är kungar, drottningar, presidenter eller statsministrar. Det är en etablerad föreställning som filmen stärker snarare än bryter mot. Auktoritetssystemet skildras som en självklarhet och folket vet vilka som sitter på tronen. Det finns ingen tvekan om vem som styr och borde styra.

Om det är människors förmåga att våga tro på sig själv som Frost vill bejaka, så är det ironiskt att den likväl förstärker auktoritetssystemet som är bland det mest förkvävande som finns för oliktänkare. I ett auktoritetssystem är begrepp som lojalitet, plikt och disciplin viktiga, att man gör vad som förväntas av en. Att vara lojal innebär att fullgöra sin plikt och lyda den högre instansen, då får man beröm och högre lön. Misslyckas man att uppfylla sin pikt så känner den underordnade skam för att hon inte gjorde vad hon blev tillsagd. Hon levde inte upp till kraven. Banbrytande tonsättare som Prokofjev och Sjostakovitj fick uppleva detta alltför väl i ett tyranniskt Sovjet under en regering som krävde total lydnad.

Rollerna är frusna i ett tydligt auktoritetssystem i Frost och ”alla vet” att man ska vara en god arbetare och lyda de överordnade. Men livet måste handla om mer än att bara göra sin plikt. Om man vill vara en god soldat i krig så gäller det att skjuta så många människor man kan, men det har också sina konsekvenser. I värsta fall gör det en traumatiserad för livet.

Det som är gott enligt krigsmoralen är ur en annan synvinkel våldsamt och motbjudande. Det leder till att människor kommer till skada. Dödandet är helt i enlighet med vad moralen säger, men det strider mot vad många känner inombords. För hjärtat är det inte självklart att man ska göra sin plikt, speciellt inte när det innebär att man ska döda människor. För hjärtat är en människa en människa om så han är den värsta fienden.

I motsats till pliktetik och övertro på auktoriteter, där man låter andra tänka åt en om så det lämnar en traumatiserad, så finns den så kallade dygdetiken som snarare handlar om att hitta karaktärsdrag som är eftersträvansvärda. En dygdefull människa låter hjärtat lysa genom rigida auktoritetsstrukturer, om hon först och främst vill vara ett exemplar för andra att se upp till, snarare än en nickedocka som går med i ledet.

Frost handlar om att våga bryta strukturer som har frusit fast - könsstrukturer och normer som håller mångfalden tillbaka och hämmar människor från att bli vad de är. Men den förstärker samtidigt tron på hierarkier och högt uppsatta ledare, vilket riskerar att vara kontraproduktivt. Filmen handlar om att låta oliktänkare och excentriska personer få träda fram, men den missar att vända udden mot det som håller oss tillbaka allra mest - tron att vi måste lyda våra ledare, chefer, föräldrar och myndigheter. Nej, bryt loss, bryt loss och låt isen smälta!

More of my writing

My clients