Written on Skin och Verfremdungseffekten: Ingen Benjamin utan Brecht

Det viktiga är inte att få publiken att känna något, utan att få den att tänka! Igenkänningen med karaktärerna gör dock tänkandet nästan omöjligt. - Bertolt Brecht
 
Den nutida operan Written on Skin får skandinavisk premiär den 24 januari (2015) på Kungliga Operan i Stockholm. Tonsättaren George Benjamin hämtar inspiration från dramatikern Bertolt Brecht och hans Verfremdungseffekt för att skapa en konstform som avslöjar sin egen artificialitet.

Den belgiske surrealisten René Magrittes målning av en pipa har inskriptionen: "Ceci n'est pas une pipe" - detta är ingen pipa. Det är bara en bild av en pipa. Magrittes berömda målning påminner om bildernas opålitlighet. Det är viktigt att kunna skilja på representation och verklighet, men det är inte alltid lätt. Ända sedan Platon formulerade sin "grottliknelse" har filosofer argumenterat för att människor lever i olika skuggvärldar. Det är svårt att föra ut dem i solljuset eftersom det är smärtsamt att lära sig se dagsljus efter att ha vant sig vid skuggorna. Det är förståeligt att vi föredrar illusionen framför verkligheten, men det är också farligt. Det gör oss mottagliga för listiga retoriker, sluga politiker och konsumism som håller oss fast i ekorrhjulet.

När dramatikern Bertolt Brecht myntade det tyska begreppet "Verfremdung" 1936, tog han del av en lång filosofisk tradition för att avslöja människans skuggvärldar. "Verfremdung" har översatts till "desillusion", "distansering" och "förfrämligande". Samtliga översättningar är viktiga aspekter av begreppet som har kommit att inspirera filmskapare som Lars von Trier och tonsättare som George Benjamin. Brecht ville med Verfremdungs-effekten hindra publiken från att identifiera sig med dramat på scenen. Publiken skulle istället inta en kritisk attityd. Teatern skulle inte få människor att drömma sig bort utan att vakna upp.

Enligt Brecht hade teatern ända sedan Aristoteles dagar handlat om att skapa illusioner så publiken "kunde identifiera sig med hjälten i sådan utsträckning att den fullständigt glömde bort sig själv", skriver Brecht. Den aristoteliska teatern var förkastlig, eftersom den fungerade som en vaggvisa. Den lät publiken sova vidare och tjänade således de styrande i samhället. Brecht var skolad i marxismen och ville rycka av publiken sina skygglappar så den kunde tänka för sig själv och engagera sig i samhället. Han skapade en obekväm teater så att publiken skulle vakna. Genom att klarare se problemen omkring sig och i historien, skulle kämpaglöden väckas hos folket så det kunde kämpa emot. Brechts teater skulle inte vara en nöjesmaskin. Den skulle bidra till en radikal social förändring.

För att skapa en förfrämligande effekt gav Brecht fokus åt den mänskliga produktiviteten. Istället för att gömma ljus-teknik och musikerna så gjorde han dem synliga. Scenbytena skedde bakom endast halvt neddragna gardiner. Skådespelare fick träda ut ur sina roller om något behövde understrykas. Ibland sa karaktärerna också scenanvisningar rakt ut.

George Benjamin, som erövrade den klassiska musikvärlden med operan "Written on Skin", infogar också "onaturliga" scener. Benjamin tyckte sig möta ett fundamentalt problem med opera-genren: "Under 2000-talet verkar operan, till skillnad från exempelvis filmen, vara konstlad. Jag tror det är viktigt att inrätta och erkänna denna förkonstling. När det väl har gjorts på ett enkelt sätt, tror jag att publiken kan reagera på ett mer spontant och känslomässigt sätt mot vad som framförs", säger Benjamin.

Även om Brecht ville skapa en teater som fick publiken att inte drunkna i sina känslor, medan Benjamin ville få publiken att känna ännu mer, så var båda ute efter att skapa en konstform som avslöjar sin egen artificialitet. Karaktärerna i "Written on Skin", som skapats av pjäsförfattaren Martin Crimp, använder fraser som "said the boy" och "said the woman". Det påminner publiken om att vad de ser och hör bara är representationer av karaktärer, inte riktiga karaktärer. "The Protector" och "The Boy" finns därtill endast med som arketyper. Bara "The Woman", Agnès, har ett namn. Den onda slottsherren, The Protector, är människan när han är som värst. Han är girig, självisk och grym. Han representerar regenten som låter makten stiga honom åt huvudet.

Brechts Verfremdungseffekt har inte bara använts för att främja socialism och marxism. Den har också anpassats till kommersiell teater och massmedia-kultur. Självrefererande filmer som 8½ (1963), Det våras för rymden (1987), Stranger than Fiction (2006) och Mupparna (2011) gör publiken medveten om att den tittar på fiktion. De lägger likt Brechts teater fokus på mänsklig produktivitet och kreativitet, men inte för att bidra till en socialistisk revolution utan för att skapa större underhållningsvärde, för att beröra och ha kul. De tar inte strid mot nöjesindustrin, utan är snarare del av den och gör den mer intressant.

Brechts teater bidrog till att förstöra scenillusionen, men också till att stärka den. Genom att rikta publikens fokus på knepen som används, så har Verfremdungseffekten genom åren inte bara bidragit till större samhällsengagemang, utan också till större fascination för det artificiella och skapandet i sig. Nydanande filmskapare som Jean-Luc Godard och Lars von Trier, samt en operaräv som George Benjamin har mycket att tacka Brecht för sin orealistiska, men estetiska och verkligt berörande konst.

More of my writing

My clients