Pelléas och Mélisande: Den belgiske Shakespeare

Publicerad i Malmö Operas programblad 2016-05-07.

 

Recensionen i den franska dagstidningen Le Figaro den 24 augusti 1890 framkallade ett ramaskri i Europa. Den franske författaren och kritikern Octave Mirbeau skrev att "Maeterlinck har gett oss det mest geniala och extraordinära verk som vår tid har sett ... överlägset vackrare än det vackraste i Shakespeare." Recensionen gjorde den belgiske författaren Maurice Maeterlinck (1862-1949) till en stjärna över en natt. Detta efter att ha skrivit La Princesse Maleine, hans första pjäs(!). Pelléas et Mélisande skrevs kort därefter 1892 och tillägnades - kritikern Mirbeau.

Framgången höll sedan i sig för Maeterlinck. Och även jämförelsen med Shakespeare. 17 år efter recensionen beskrevs han av James Joyce som "den mest belgiske av Shakespeares" och Maeterlinck befarade att "denna absurda och oerhörda stämpel" skulle ristas in i hans gravsten. Hyllningarna fortsatte dock att regna över honom av samtida som Mallarmé, Rilke, Artaud, Tjechov och Strindberg. Maeterlinck var inte bara den mest berömda avantgarde-dramatikern under sin tid, utan nådde också internationell popularitet. Hans böcker var storsäljare och gav honom både en förmögenhet och nobelpriset i litteratur 1911. Filmproducenten Samuel Goldwyn bjöd in honom till Hollywood och presenterade honom för pressen som "den största författaren på jorden". Belgarnas kung Albert I utsåg honom till greve 1932. Maeterlinck hamnade till och med på Index librorum prohibitorum 1913, den katolska kyrkans lista över förbjudna böcker, vilket han själv beskrev som "utmärkta nyheter".

"Den belgiske Shakespeare" var en flyhänt skribent. Maeterlinck skrev inte bara pjäser utan även böcker och essäer om till exempel insekter och det paranormala. Idag är han mest känd för sina tidiga, symbolistiska dramer. Det var med pjäser som Pelléas et Mélisande som den symbolistiska teatern växte fram i Frankrike under 1890-talet. Symbolismen var redan erkänd som en lyrisk strömning som tog avsteg från realistisk verklighetsåtergivning och ägnade sig mer åt det mystiska och att frammana stämningar. Maeterlinck var dock en av de första att presentera ett verkligt symbolistiskt drama.

Det som utmärker hans pjäser är att handling ersätts med passivitet och det som antyds är viktigare än det som sägs. Den ungerska filmteoretikern Béla Balázs skriver: "Inget händer i de här pjäserna. Livet händer." Maeterlinck menar att det inte är stunder av hetta, passion och hat som verkligen visar vilka vi är, då känslorna har starkast grepp om oss. Dramatiker har ofta gestaltat dessa häftiga känslor, till exempel när Otello grips av svartsjuka eller när Medea tar ut sin hämnd och mördar sina barn. Men enligt Maeterlinck är det snarare tysta, stillsamma och outgrundliga lagar som håller i trådarna. Det var därför som han gillade dockspel. Maeterlinck såg dem som en god representation för ödets kontroll över människan och skriver i en essä från 1896 att skådespelarna bör tala och röra sig som att de var styrda av yttre krafter, av ödet som en dockspelare snarare än av inre tankar och drivkrafter.

Den brittiske författaren och kritikern Arthur Symons skriver att "[Maeterlinck] har sett sina marionetter mot det eviga mörkret, som vi har höljt i ljus. Han har skänkt dem den högsta tystnaden." Maeterlinck drogs till det mystiska, till det undermedvetna, föraningar och döden. Enligt honom var det i sömnen som "vi trots det alltför mäktiga inflytandet av vårt dagliga medvetande emellanåt kan få en glimt av vårt gåtfulla, sanna och primitiva jag." Ord ger inte tanken en slutlig form, som Maeterlinck såg det, utan är bara toppen av isberget. Ord öppnar upp och antyder, snarare än att fullborda och stänga igen. I själva verket är det tystnaden som ger tyngd till vad vi säger och "avslöjar ordens djup." Tystnaden talar högre än ord. Maeterlincks dialog präglas således av pauser, avbrott och oavslutade meningar. "Det kommer alltid finnas en sanning mellan oss som är outtalad" skriver han. "Denna sanning är vår sanning, om döden, ödet eller kärleken; och vi kan bara få en glimt av den i tystnaden. Och inget annat än tystnaden kommer att ha betytt någonting."

Maeterlinck kom trots sin vurm för tystnaden - eller kanske på grund av den - att bli en stor inspirationskälla för flera tonsättare: Debussy, Satie, Sibelius och Rachmaninov. Debussy skriver att Maeterlincks tystnad lät honom ge djup till känslorna i hans fraser. Debussys musik var inte bara ett tillägg till pjäsen, enligt honom, utan den behövdes rentav för att slutföra verket: "[Maeterlinck] genom att bara antyda saker låter mig ympa mina drömmar i hans ... och låter mig emellanåt ha mer konstnärlig frihet än honom och fullborda hans arbete." Vad menar Debussy - att opera är den högsta konstformen? Ja, vad säger ni? Klart är i alla fall att Maeterlinck var en mästare på att väcka liv i fantasin. Det var inte minst därför som han fick nobelpriset i litteratur 1911 "på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser," lyder motiveringen, "som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning."

More of my writing

My clients