Romeo och Julia: Med samhället emot oss

Romeo och Julia handlar om två individer som har samhället emot sig. De måste trotsa föreställningen att de är bundna till kollektiv och bevisa att de är separata individer som borde få bestämma över sig själva och älska vem de vill. Det är en tidlös intrig som är aktuell än idag, för individen underställs fortfarande kollektivet. Miljöpartiets språkrör Åsa Romson gjorde det klart när hon diskriminerade mot män i sitt Almedalstal sommaren 2014.
 
Individer har fått kämpa mot sociala tryck i alla tider. När man ska välja utbildning, partner, jobb etc. Ännu i dagens Sverige underställs individen kollektivet, ofta med syftet att utöva diskriminering. Invandrare beskrivs som en börda för samhället. Män utpekas som icke-fullvärdiga människor. Medborgare uppmanas i första hand att se på varandra som representater för olika kollektiv. Grupper ställs mot grupper och människor kommer till skada.

Den arketypiska historien om två individer som motarbetas av människorna omkring dem och tvingas se varandra som fiender, är Shakespeares Romeo och Julia. Deras familjer ligger i fejd och låter inte kärleksparet träffas, än mindre gifta sig. Romeo och Julia försöker desperat att hitta en utväg så de kan leva tillsammans, men istället går de under. En klassisk tragedi.

Idag är det inte släktfejder som först och främst trycker ner individer. Hat och förtryck hittas även på det politiska planet. Inte bara hos "Sverigevänliga" partier som SD och SvP, utan även hos Miljöpartiet. Åsa Romson, Miljöpartiets språkrör, ägnade sig åt avhumanisering av män i sitt Almedalstal:

"Om vi har en norm att det sitter vita, heterosexuella män vid makten," sa Åsa Romson, "då bygger man också ett samhälle som passar bäst för vita, heterosexuella män. Och det blir så fel. För de flesta av oss, dom allra flesta av oss här, vi är inte vita, heterosexuella, medelålders män. Vi ärmänniskor [min kursiv]."

Åsa Romson framställde vita, heterosexuella män som att de inte är fullvärdiga människor. Om hon hade sagt något liknande om judar eller romer hade hennes tal förmodligen väckt ramaskri, men tydligen finns det ännu diskriminering i samhället som är rumsren - diskriminering mot män.

Det verkar okej att anfalla män om man klär ut sig som kvinnoförsvarare. Om Gudrun Schyman istället för att föreslå en "mansskatt" 2004, eller en "jämställdhetsskatt" som den nu har döpts om till, hade föreslagit en "judeskatt" eller en högre skatt för romer - hade hon fortfarande varit lika populär? Varför kommer man undan med diskriminering mot vissa grupper men inte mot andra?

Åsa Romsons skuldbeläggande av män påminner om hur motståndare genom tiderna har degraderats till mer angeppsvänliga element i krigspropagandan. Judar framställdes under andra världskriget som råttor av nazister. Japaner framställdes som råttor av amerikaner. Hutuer kallade tutsier för kackerlackor under folkmordet i Rwanda. Män har blivit kallade för djur av Ireen von Wachenfeldt, ordförande för kvinnojourernas riksorganisation, och smädandet fortsätter. Män blir fortfarande kallade för djur. Nuförtiden av feminister som Zandra Hedlund.

Föraktet mot olika kollektiv spelar en stor roll i Romeo och Julia, där det sociala trycket separarerar det unga kärleksparet ifrån varandra. Deras egen vilja förbises eftersom deras familjer först och främst ser Romeo som en Montague och Julia som en Capulet. Konflikten rotar sig inte i rasism utan i krav på lojalitet och gemenskap. Romeo tvingas vara lojal med sin familj. Julia tvingas vara lojal med sin.

När Sverigedemokrater vill begränsa invandringen för att bättre kunna ta hand om befolkningen som redan nu bor i Sverige, så är deras gjutna motståndare inte antirasister. SD:s politik handlar inte om hudfärg. Den handlar om protektionism och att skydda landet. SD-röstare kräver ingen rasgemenskap utan lojalitet, att svenska medborgare värnar om det svenska välfärdssamhället som har tagit lång tid att bygga. Problemet är att deras krav på lojalitet gör att individer kommer till skada som vill invandra eller fly till Sverige. Nyanlända uppfattas som parasiter för att de sägs inkräkta på svenskarnas "gemenskap". "Dom" uppfattas som ett hot mot "vårt" kollektiv.

Tragedin i Romeo och Julia är att kärleksparet förnekas sin rätt att behandlas som individer som får bestämma över sig själva och får älska vem de vill, oberoende av vilken grupp de tillhör och förväntas vara lojala mot. En liknande tragedi uspelade sig nyligen då Ryssland införde sin antihomo-lag. Då var det många som protesterade i världen. Människor blev förskräckta över att man bestraffar homosexuella bara för att de är homosexuella.

Men när Åsa Romson målade upp en falsk dikotomi mellan att vara man eller människa, då hurrade ändå publiken i Almedalen. Än en gång var det okej att sätta en grupp mot en annan. Trots protesterna mot Rysslands antihomo-lag så uppskattas alltså ändå diskriminering i Sverige.

Shakespeares tidlösa historia skänker dock tröst. Det fina med Romeo och Julia är att skådespelet visar hur lite vi som åskådare bryr oss om lojalitet och gemenskap när det sker på bekostnad av individer. Det är inte Montagues och Capulets historia som berör oss. Det är Romeo och Julias tragedi som rör oss till tårar, inte den större freden som uppstår när individerna väl har offrats.

Romeo och Julia lär oss att det inte var värt att offra kärleksparet, inte ens för något större gott - att skapa fred mellan familjerna. Romeo och Julias död berör oss än. Den positiva utkomsten av deras tragiska bortgång - den sociala harmonin - har ingen tröst att ge. Den gör oss snarare bara argare. Det är avskyvärt att älskarna offrades för det större goda, för samhällsorganismen.

Shakespeares berättelse är ett mästerverk som ännu sätts upp och lockar publik. Historien berör oss och kommer att fortsätta beröra. Den visar att "samhällsorganismen" är en enda stor bluff. Det finns bara individer och vi har bara ett liv, en möjlighet att hitta någon, en möjlighet att älska. När vi offras för andras skull får vi inte ut något av det. Vi offras bara och sedan är det slut. Vi är borta för evigt. Döda och begravna.

När vi slutar ta hänsyn till att människor är annorlunda, har separata liv och skapar sin egen mening efter sin egen vilja; när vi diskriminerar mot judar och muslimer, män och homosexuella och publiken börjar hurra istället för protestera; när vi avhumaniserar våra motståndare för att sätta grupper mot grupper och producera hat - då har vi fortfarande inte förstått vad Romeo och Julia handlar om och då har vi samhället emot oss. Då är vi bara vår hudfärg, vårt kön, vår ålder. Då är vi dömda att vara representanter för vår större grupp. Aldrig fullvärdiga människor. Aldrig du och jag.

More of my writing

My clients