Självgod intolerans, demokrati och yttrandefrihet

Demokrati är ingen enkel sak. Den är inte snabb och effektiv som en diktatur, utan kräver kompromisser. Demokrati går ut på att alla ska få göra sin röst hörd, vilket antidemokratiska krafter vägrar acceptera. Istället tar de genvägar och gör det lätt för sig. Det som utmärkt 2014 är den självgoda intolerans som idag hotar yttrandefriheten.
 
Antidemokratiska krafter tar fortfarande till våld och bortser från grundläggande rättigheter som yttrandefriheten. Istället för att försöka övertyga sina meningsmotståndare med tankar och åsikter, vilket är en besvärlig process, så påtvingar de andra sin världssyn genom hot och våld. Det är fel, det är otäckt och det har förfärliga konsekvenser. "Våra underlättanden är vad vi får sota mest för!" skriver Nietzsche. Den rätta vägen är sällan den lätta vägen. Det kräver god karaktär att stå upp för vad som är rätt, speciellt när det ogillas av andra och inte tolereras eftersom det är opopulärt.

Självgod intolerans har många ansikten. Den kan vara direkt och indirekt. Den skrämmer till tystnad genom öppet våld, men den kan också få en att skämmas till tystnad när andra påtvingar en hur man ska tycka och tänka. Intoleranta människor är överlägsna människor. De argumenterar inte. De tystar. De säger saker som: "Skäms att försvara förintelsepolitikerna!" Människor har rätt att argumentera tillbaka, men varje försök att tysta ens motröster är förkastligt. Utan yttrandefrihet har man ingen frihet att tänka, utan tankefrihet har man inte sig själv.

Ett farligt sätt att skrämma människor till tystnad är genom att utsätta dem för hot, vilket inte bara är ett hot mot enskilda. Det är samtidigt ett hot mot yttrandefriheten.

– Syftet är naturligtvis att få oss politiker att ändra oss eller tysta oss, säger Urban Ahlin, Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson.

Urban är en av minst ett dussin politiker som har fått en hotfull dvd-film hemskickad från autonoma vänsteraktivister som kallar sig för "365-rörelsen". På filmen håller tre personer utklädda i masker och clownhattar upp skyltar. Det står saker som "Vi hoppas att inget händer dig på vägen hem" och "Vi hoppas att ditt hus inte brinner ner". SvD fick kontakt med en borgerlig politiker som mottog de autonoma vänsteraktivisternas hot, men han hade blivit tystad. Av rädsla för nya hot vågade han inte uttala sig offentligt.

Motdemonstrationerna mot SvP i Malmö och Stockholm visar att det finns människor i Sverige som till och med brukar våld för att bekämpa sina meningsmotståndare. Till stor del var motdemonstranterna lugna och fredliga, men det fanns också maskerade demonstranter som kom förberedda och utrustade för att skapa upplopp. De kastade stenar, glasflaskor och rökbomber. De avfyrade knallskottunder en av polisernas visir och stormade avspärrningar. De använde bengaliska eldar och attackerade polishästars mular med frätande ammoniak.

Polisens presstalesman Lars Byström säger till SvD att det var en väldigt aggressiv stämning bland motdemonstranterna i Stockholm. Han gläder sig åt att det fanns motdemonstranter som skrek 'sluta kasta' åt upprorsmännen. Men det är samtidigt oroväckande att se vad de aggressiva inslagen hann göra för skada och vad några av motdemonstranterna har gripits för. En person i Stockholm misstänks för förberedelse till grov misshandel. I Malmö greps tre personer för våld mot tjänsteman, en för våldsamt upplopp och en för brott mot knivlagen.

De urartade demonstrationerna i Malmö och Stockholm är allvarliga händelser. När människor inte drar sig för att bruka våld för att rikta fokus från åsikter som man ogillar, då är yttrandefriheten hotad. Yttrandefrihetsgrundlagen(1991:1469) lyder:

1 kap. Grundläggande bestämmelser

1 § "Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att [...] offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst."

Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt mötte media för att ge sin syn på våldsamheterna i Stockholm:

– Jag vill understryka att vi har den ordningen att vi har yttrandefrihet och demonstrationstillstånd som del av vår demokrati. Det är ett polisoperativt beslut att besluta hur detta ska tillåtas, säger Fredrik Reinfeldt.

Han passade också på att uppmana alla de som samlats i Stockholm att inte använda våld:

– Det är en uppmaning till var och en. Alla har det ansvaret: använd inte våld mot era medmänniskor, använd inte våld för att framföra era synpunkter alldeles oavsett vem det är ni reagerar emot. Våld är aldrig försvarbart, säger Reinfeldt.

De våldsamma motdemonstrationerna är inte bara allvarliga i sig utan kan ha förödande konsekvenser. Det finns många som vill vara med och visa sitt motstånd mot SvP, som har fått tillstånd att hålla torgmöten på ett 20-tal platser i Sverige. Problemet är att när motdemonstrationerna urartar, som de gjorde i Malmö och Stockholm, är det inte märkligt om folk blir rädda framöver och stannar hemma istället för att visa sitt motstånd.

Ingen fredlig människa vill delta för att backa upp våld. Ändå finns det högt uppsatta personer, som vet att de sitter på stor makt och likväl försvarar extremisterna som försökte skapa upplopp. Fi:s partiledare Gudrun Schyman riktade ingen kritik mot de maskerade motdemonstranterna i Malmö. Istället gick hon i sociala medier till angrepp mot polisen som var på plats för att hindra motdemonstrationerna från att urarta:

– Skakande bilder från Malmö. Polisvåldet måste stoppas! Vi måste få visa vår avsky för fascism och nazism utan att utsättas för våld! säger Gudrun Schyman.

Det är oklart varför Schyman går i godo för våldsamma extremister som kommer utrustade till demonstrationer med rökbomber och ammoniak. Det är kontraproduktivt att bekämpa odemokratiska partier med antidemokratiska metoder. Att slåss mot polisen istället för att framföra fakta och argument kastar dåligt ljus över SvP:s meningsmotståndare. Det är ett problem när en mindre grupp av upprorsmakare får piska upp stämningen och diktera villkoren för den större gruppen av motdemonstranter som kommer i fred. Det är en farlig väg att gå när ens kritik mot SvP är viktig att framföra.

Svenskarnas parti vill skapa ett så kallat svenskt Sverige med bara "etniska svenskar". För att kunna skilja på svenskar och icke-svenskar ska myndigheter och experter använda sig av metoder som DNA-test och släktforskning. Det är inga nya tankar. De påminner om den svenska debatten under 1920-talet om degenerationsfaran, som ledde till grundandet av Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1922. Institutet hade till uppgift "att idka vetenskaplig forskning på rasbiologiens område med särskild hänsyn till svenska folket och till förhållandena inom Sverige."

SvP:s diskriminerande tankar påminner om rashygienens framväxt, som inte bara skedde i Sverige utan framförallt i England, Tyskland och USA, vilket sedermera kom att leda till den nazistiska rasideologin och slutligen till Förintelsen. Expos redaktör Anders Dalsbro klassar SvP som just nazistiskt. I partiprogrammet hittas klassiska nationalsocialistiska idéer som att man tror på ras och att rasen äger rätten till jord.

Istället för att utöva våld och riskera att skjuta sig i foten, är det viktigt att upplysa om var SvP hämtar sina idéer ifrån och vad de vill åstadkomma. Det är angeläget att bemöta deras politik, men inte med våld utan med fakta och argument så att partiets nationalsocialistiska idéer genomskådas och inte får fäste.

Svaret på idéer som man inte gillar är att framföra bättre idéer, inte att ta till nävarna. Demokrati är en besvärlig process för det är svårt att lyssna på människor som är av en annan åsikt. Filosofen Robert Nozick fångar i Anarki, stat och utopi (1974) varför det är så viktigt att också ta del av argument som man inte håller med om:

– Även den läsare som inte övertygas av mina resonemang bör finna att han har klargjort och fördjupat sin uppfattning medan han har upprätthållit och stött den. Dessutom hoppas jag, optimistiskt nog, att intellektuell hederlighet fordrar att vi, åtminstone då och då, gör oss extra besvär med att konfrontera starka argument som står i strid med våra åsikter. Hur ska vi annars skydda oss från att stanna kvar i felaktiga uppfattningar? [...] Det är enbart vägran att lyssna som garanterar att man inte snärjs av sanningen, skriver Robert Nozick.

Man skall, enligt Nozick, inte bekämpa andras åsikter genom att vända dem ryggen, slå bort dem med nävarna eller hålla för öronen. Den bästa metoden för att skydda sig från felaktiga åsikter är tvärtom att - lyssna. Till skillnad från motdemonstranterna som använder våld för att rikta bort fokus från vad SvP säger, så uppmanar Nozick till att göra oss extra besvär för att utmana våra egna åsikter. Först därefter kan vi övertyga våra meningsmotståndare om att göra detsamma och i sin tur ifrågasätta deras uppfattningar. Men så länge vi inte själva är villiga att lyssna - vilka är vi då att tro att vi kan begära det av andra? Varför skulle just vår intolerans vara befogad? Hur kan vi fördöma Svenskarnas parti när vi själva är lika lomhörda som dom är?

Självgod intolerans finns på en rad olika nivåer i samhället. Det är inte så att bara fattiga och outbildade är intoleranta. Även den yrkesgrupp som man kanske förväntar sig ska vara mest nyfiken och öppensinnad, har svårt för att omfamna det som är annorlunda och främmande. Thomas S. Kuhn skriver i De vetenskapliga revolutionernas struktur(1962) att forskare som regel ofta är intoleranta mot nya teorier som läggs fram av andra forskare, speciellt om teorierna kan leda till att deras egen forskning riskerar att undermineras. Även på universiteten hittar man olika former av självgod intolerans.

På University College London, som är ett av Londons världsledande universitet, blev tidigare i år enNietzscheklubb förbjuden från att hålla möten på skolan. Klubbens diskussioner om "höger-filosofer" - däribland Nietzsche, Heidegger och Julius Evola - ansågs vara olämpliga och skadliga för eleverna. Nietzsche var en av Benito Mussolinis favoriter. Heidegger är känd för att ha kritiserat nazismen på sina föreläsningar, men likt många tyskar i sin samtid var han också en av dem som hyllade Hitler. Julius Evola som förvisso var en anti-fascist var också en ökänd antisemit och antidemokrat.

Var det rätt att stänga ner klubben på grund av att studenterna debatterade vad som ansågs som farliga tänkare? Skulle inte vidare diskussioner kunna avslöja bristerna i tänkarnas idéer? Eller diskuterades tänkare som helt enkelt inte går att tolerera? Fenomenet att förhindra sammankomster på universitetet som borde ha högt i tak, är förresten inte typiskt för England. Även i Sverige försöker studenter att sabotera och förhindra debatter där bland annat främlingsfientliga argument bemöts. Liberala studenter (FP) som mötte Jimmie Åkesson (SD) i en debatt på Stockholms universitet möttes av aggressiva antirasister som skrek att talarna borde skämmas. Ordföranden för Liberala studenter, Benny Lindholm, skriver i SvD att antirasister blir ett hot mot demokratin när de obstruerar möten på det här viset.

Tom Slater som driver en kampanj i England för att motverka censur på universiteten säger det följande om University College Londons förbud av Nietzscheklubben:

– Denna censur undergräver inte bara universitetets ideal som en plats där även de mest motbjudande idéerna får luftas och ifrågasättas. Den avslöjar också en klen tro på eleverna, säger Tom Slater.

Synen som finns på University College London, av hur farliga tänkare kan vara, fanns redan hos de gamla grekerna. Även den visa filosofen Sokrates tystades av människor som inte kunde tolerera honom. De anklagade honom, likt Nietzsche och Heidegger ännu anklagas idag, för att "fördärva ungdomen". Skillnaden var att Sokrates dömdes till döden för sitt "brott". Han dog genom att tvingas tömma en giftbägare.

Det finns ett flertal problem med förbudet mot Nietzscheklubben i London. Om filosofer ska svartlistas på grund av att de hade fördomar och tveksamma politiska engagemang, så får man inte längre studera några av de största filosoferna som har funnits. Platon och Aristoteles försvarade slaveriet. Hegel var omåttligt förtjust i Napoleon. Kant skrev utförligt om skillnaderna mellan olika raser.

Förbudet av Nietzscheklubben är historielöst. När man studerar filosofins historia så är stora tänkare i regel komplexa. Hos en och samma tänkare kan man hitta idéer som inte bara utmanade sin egen tid, utan som fortsätter att utmana oss. Men man hittar samtidigt föråldrade attityder och oväntat svärmeri för furstar, diktatorer, kommunister och fascister. Det är ofta så med historiska personer. De är inte politiskt korrekta utifrån dagens normer.

När en diskussionsklubb som Nietzscheklubben stängs ner på ett av Londons världsledande universitet på grund av att den debatterar höger-filosofer, så är yttrandefriheten hotad. Förbudet mot klubben är i direkt konflikt med ett uttryck som Voltaire ofta tillskrivs, som fångar essensen av vad yttrandefriheten handlar om:

– Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem, säger Voltaire.

Till orden bör tilläggas att om det inte får finnas någon plats där avvikande åsikter kan framföras, så finns det heller ingen rätt att framföra dem - inte i praktiken. Om man i princip gör det omöjligt för ens meningsmotståndare att vädra sina åsikter offentligt - genom hot, våld och förbud - så finns det ingen yttrandefrihet. Idag är den situationen tyvärr inte alltför sällsynt.

I Syrien och Irak pågår det för tillfället ett symboliskt krig mot hela västvärlden och dess grundläggande idéer om fri- och rättigheter. Halshuggningar av journalister som hålls av IS, Islamska staten, visar att yttrandefriheten är hotad världen över. Den symboliska demonstrationen att skära halsen av en journalist framför en videokamera, visar att IS vill ta ifrån journalister deras röster och tysta rapporter om IS våld mot shiamuslimer. Krigskorrespondenter har en viktig uppgift att berätta om krigsbrott och vara en röst åt människor på plats. När en krigskorrespondent dör så följer hundratals berättelser med i graven som förblir osagda.

Yttrandefriheten är under belägring. Den autonoma vänsterns hotfulla filmer mot ett dussintal politiker, våldet mot polisen under SvP:s demonstrationer, nedstängningen av Nietzscheklubben i London och IS halshuggningar av krigskorrespondenter i Syrien och Irak, är olika ansikten av den självgoda intolerans som idag är ett hot mot yttrandefriheten.

Det är vår plikt som medborgare att tolerera uttryck som vi finner motbjudande. Det är odemokratiskt och förkastligt att göra motsatsen. Det var SvP:s demokratiska rättighet att framföra sina åsikter, om så de är avskyvärda och etnocentriska. Det var däremot ingens demokratiska rättighet att förstöra deras möjligheter att demonstrera. Enligt svensk lag är det ett brott att störa vid allmän sammankomst. Om man är våldsam eller för oljud kan man dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Utdrag ur Brottsbalken (1962:700):

16 kap. Om brott mot allmän ordning

4 § "Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller fängelse i högst sex månader."

Skillnaden mellan dagens Sverige och Tredje riket är inte att vi numera slipper höra nazistiska, främlingsfientliga eller etnocentriska ("Sverigevänliga") åsikter. Skillnaden är att det svenska rättssystemet idag skyddar minoriteter som är opopulära från förtryck och våld - alla minoriteter. Det är inte lika enkelt längre att stigmatisera sina motståndare som dåliga och omänskliga, för att i nästa stund storma dem och trycka ner dem.

Men var ska man dra gränsen för vad som bör tolereras? Var går gränsen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp? John Stuart Mill drog den gränsen perfekt när han skrev det följande i Om friheten (1859):

– Ingen kan begära samma frihet för handlingar som för åsikter. Tvärtom, även åsikter förlora sin karaktär av ostrafflighet, när de uttalas under sådana förhållanden, att de direkt verka som uppmaning till en brottslig handling. En sådan åsikt t.ex. som att spannmålshandlare uthungra de fattiga, eller att enskild egendom är stöld, bör få passera oantastad, om den endast sprides i tryck, men den må med rätta bestraffas, om den muntligt uttalas till en uppretad folkhop, som samlat sig framför en spannmålshandlares bostad, eller om den i form av proklamation utdelas i en dylik hop, skriver John Stuart Mill.

Ett mer aktuellt exempel på när "åsikter förlora sin karaktär av ostrafflighet" hittar man inte i SvP:s partiprogram, om så det dryper av nationalsocialistiska idéer. Hets mot folkgrupp, som John Stuart Mill beskriver den, hittas tvärtom hos motdemonstranterna i Malmö och Stockholm som skrek och var våldsamma. De gick över gränsen för vad som får sägas när de skanderade sitt ogillande av poliser och nazister till en uppretad folkhop som samlats framför poliser och vad de uppfattade som nazister. Motdemonstranterna skrek saker som "Inga nazister på våra gator", "dra åt helvete", "nassesvin" och "svensk polis skyddar framtidens Hitler".

Den självgoda intoleransen är inte svår att urskilja, men den måste få ett slut. Den senaste tiden har yttrandefrihet kommit att handla om sårade känslor och upprörande ord som "negerboll", då en PK-elit försöker kidnappa språket. Den antirasistiska kampen mot "vardagsrasism" har lett till att yttrandefriheten har kommit att banaliseras. Samtalet kring yttrandefrihet handlar idag inte om friheten att få framföra sina åsikter, utan om begränsningar kring vilka ord som får sägas eller inte. Det blir allt mindre accepterat att framföra tankar som människor ogillar. Tänkandet reduceras till att samla "lajks" och att hålla sig populär.

Som demokratiska medborgare har vi blivit så vana vid att göra avkall på yttrandefriheten, att alltfler nu tror att åsikter man ogillar inte ens borde få framföras. De våldsamma motdemonstranterna på SvP:s torgmöten tror att partiet inte ens borde få ha en allmän sammankomst. Det är en otäck utveckling att yttrandefriheten undermineras eftersom det leder till ännu mer intolerans och dogmatism kring vad som inte får sägas eller visas eller tänkas eller kännas. Skärpet dras åt. Istället för att vi får högre i tak och testar nya tankar, får vi snart inte luft.

Min teori är att begränsningshysterin grundar sig i narcissism. De självgoda bland oss tror att de är så viktiga att deras ogillande och kränkta känslor är nog för att andra människor ska hålla tyst. Om de inte gillar vad politiker säger så skickar de hotfulla filmer så politikerna tystas. Om de inte gillar våra böcker så stänger de ner vår diskussionsklubb. Om de inte gillar att du rapporterar om deras blodiga krigsbrott, så skär de halsen av dig. Låt oss motverka den världsbilden! Låt oss stå upp för yttrandefriheten istället för att avveckla den!

Yttrandefriheten är inte banal och patetisk. Det är ett misstag att banalisera den och ta den för given. Yttrandefriheten handlar inte bara om vilka ord som inte får sägas för att ingen ska bli upprörd. Den handlar om ens demokratiska rättighet att få säga sin mening, utan att någon tar till våld eller försöker tysta ner en. Den handlar om att få utvecklas som människa, så man inte blir självgod och intolerant, utan välkomnar mångfalden och olika åsikter och sanningar.

Det finns ett flertal förbud och våldsamheter idag som visar att yttrandefriheten är hotad. Vi kan inte ta den för given eller göra inskränkning efter inskränkning utan att drabbas av konsekvenserna. Vi har inte yttrandefriheten för att Staten en gång gav den till oss. Vi har den för att människor har insisterat på att få ha den - genom att utöva den. Kampen om våra fri- och rättigheter är inte över, men idag är det vi som måste hävda vår rätt att få uttrycka oss utan att behöva vara rädda. Vi kan inte låta de självgoda få ta den rättigheten ifrån oss. Det är vi skyldiga friheten.

More of my writing

My clients