Tjajkovskijs violinkonsert: 1800-talets sårbarhet och ömtåliga genin

Det finns verkligen skäl att bli galen om det inte vore för musiken. - Pjotr Tjajkovskij
 
 
Tjajkovskijs violinkonsert är en av de tekniskt svåraste verken som finns för violin. Men människor känner inte alltid igen ett mästerverk direkt och det möttes både av applåder och burop när det spelades upp på urpremiären.

Den 4 december 1881 spelades violinkonserten upp för första gången av Adolf Brodskij och Wienerfilharmonikerna. Kritiker sågade konserten. Den ökänt elaka recensenten Eduard Hanslick, som var en ständig motståndare till Franz Liszt och Richard Wagner, var inte heller alltför snäll mot Tjajkovskij. Hanslick skrev att violinen misshandlades under konserten och han undrade om man inte faktiskt kunde höra hur musiken stank.

Påhoppet är givetvis hårt men det låg i tiden att gestalta sin sensibilitet om man ville visa att man var intellektuell och kreativ. Den smärta som uttrycktes genom kroppen hade högre status under 1800-talet än den som uttrycktes genom själen och känslorna. Friedrich Nietzsche älskade till exempel att beskriva hur hans kropp reagerade. "Hos Nietzsche är stilkänslan en nästan fysisk överkänslighet" skriver en av hans biografer.

Vid flera tillfällen drabbas den stackars Nietzsche av migränanfall efter att ha hört Wagners musik som gör att han får svårt att andas. Hela hans kropp spjärnar emot: "Men protesterar inte också min mage? mitt hjärta? mitt blodomlopp? Bedövas inte mina inälvor?" skriver den ömtålige Nietzsche.

Även Marcel Proust och Charles Darwin lider av en koketterande sensibilitet, och så även Tjajkovskij vars verk ofta är en sorts bekännelsemusik där han berättar om sina känslor och bearbetar problemen i sitt liv. Hans "Eugen" avvisar exempelvis "Tatjanas" kärlek i operan Eugen Oneginsom skrevs under samma tid (1877-78) som Tjajkovskij själv avvisade sin Antonina Miljukovas häftiga kärlek.

Tjajkovskij var så skör att han fick läkarintyg om att han var tvungen att begära skilsmässa från Antonina för att inte drabbas av fler depressioner som kunde leda till fler nervösa sammanbrott. I rättvisans namn bör det dock nämnas att Tjajkovskijs äktenskap med Antonina 1877 var fullständigt misslyckat. Hon hotade att ta livet av sig om Tjajkovskij inte gifte sig med henne, vilket han slutligen också gjorde - trots sin homosexuella läggning. Eller kanske Tjajkovskij gifte sig just på grund av sin läggning, för han gjorde verkligen allt han kunde för att dölja den.

Äktenskapet var hursomhelst så olyckligt för Tjajkovskijs del att han efter ett par månader övervägde - kanske till och med försökte - att ta livet av sig genom att hoppa i Moskvafloden. På läkarinrådan lämnade han därefter sin fru och gav sig ut på vandringsfärd för att komma bort från situationen och få luft. Det var den här vandringen som tog honom till Clarens i Schweiz, där han bland annat skrev sin violinkonsert 1878.

Den kroppsliga ömtåligheten under 1800-talet legitimerar som aldrig förr ett avskärmande från yttervärlden och låter en stiga in i sina inre mentala rum. Samtidigt som Proust var för svag för att ens kunna lämna sitt rum och gå ut i dagsljuset var hans inre sinnen spetsade. Jag ser klart bara i mörkret, skriver Proust. Med mindre saker omkring sig som stör skapar man bättre möjligheter för koncentration.

När Tjajkovskij ger sig ut på sina vandringar kommer han bort från de besvärande sociala förväntningarna om att han måste ingå ett äktenskap, och går istället in i sig själv och en hektisk kompositionsaktivitet. Bara skapandet skapar lugn för det ömtåliga geniet. Alice Herz-Sommer, en pianist som överlevde Förintelsen, sa en gång: "Folk frågar: 'Hur orkade ni skapa musik?' Vi var så svaga. Men musiken var någonting särskilt, som en förtrollning skulle man kunna säga. Vi hölls vid liv genom musikskapandet."

När Violinkonserten i D-dur väl var klar så mötte den ett hinder som kan hittas på fler håll i musikhistorien, konserten var för svår för soloviolonisten som Tjajkovskij skrev den för, Leopold von Auer. Tjajkovskijs elev Iosif Kotek, som bidrog med inspiration och praktiska råd under skapandet av konserten, försökte också att lära sig verket men fick överge projektet. Därefter fick violinkonserten ryktet om sig att vara ospelbar och än idag är den känd som ett av de mest utmanande verken.

Tre år efter konserten var klar sattes den emellertid upp av Adolf Brodskij i Wien. Även om applåderna då blandades med burop och svidande recensioner, så gjorde Brodskij senare succé med verket i städer som London. Och idag är det klassat som ett mästerverk, inte minst för dess hänförande melodier och passion.

Även om Tjajkovskij inte gärna avslöjade sin homosexuella läggning och därmed lade band på sin kärlek, så släppte han åtminstone fram sin passion i musiken. Konserthusen var en av få platser där häftiga känslor ännu fick uttryckas. I 1800-talets kontrollkultur skulle man gärna hålla tillbaka sin ömtålighet. Tidigare, i 1700-talets sensibilitetskultur var det fint att gråta och varken män eller kvinnor försökte dölja sina tårar. Man läste snyftromaner som Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden (1774), men inte enbart av nöje utan med en explosion av känsloyttringar.

Under 1800-talet drogs det dock allt skarpare gränser mellan vad som var manligt och kvinnligt och det ansågs vara feminint och vekt att vara känslosam om man grät någon annanstans än på begravningar. Ja, om man nu inte tillhörde den intellektuella eller konstnärliga sfären, där känslighet kopplades ihop med kreativitet och snille. Nietzsche skriver: "dessa lika ständigt nya faror, smärtor och botemedel har till slut framkallat en intellektuell retbarhet, som nästan är likvärdig med genialitet och i varje fall är all genialitetens moder."

För Tjajkovskijs del var det ännu en legitim manlig identitet att skriva en violinkonsert i D-dur som dryper av passion och innerlighet. Den brännmärkte inte honom som vekling utan bidrog snarare till att lyfta fram honom som ett konstnärligt geni med ett förfinat nervsystem. Tack vare Tjajkovskijs utvecklade sårbarhet ansågs han tillhöra de förnämare klasserna med finkalibrerade nervtrådar och stegrad sensibilitet.

 

More of my writing

My clients