Kvartett, som bygger på Heiner Müllers kontroversiella pjäs om sex och makt, sätts upp på Malmö Opera. Luca Francesconis formmässigt avancerade verk har sina rötter i avantgarde-teaterns historia.
Anarkisten Michail Bakunin (1814-76) låg bakom tidningen L'Avant-Garde som gavs ut i Schweiz 1878. Begreppet "avantgarde" kommer ursprungligen från det militära och betecknar en förtrupp inom armén. Bakunin använde begreppet för att beteckna en radikal politisk och konstnärlig hållning som skulle revolutionera estetiken och föregå en social revolution. Idén var att djärva, normbrytande konstnärer skulle leda samhället framåt. "Avantgarde" markerade en känsla av strid och att våga sticka ut.
Inom teatervärlden har begreppet kommit att förknippas med otaliga experiment inom ljussättning, dekor, dialog och förhållandet mellan publik och skådespelare - ofta med syftet att provocera och vara gränsöverskridande. Avantgardet bestod av ett flertal rörelser: symbolism, futurism, expressionism, surrealism. Men det som höll samman dessa nyskapande rörelser var paradoxalt nog primitivismen: Tillbaka till grunderna!
Avantgardets olika grenar drogs till det filosofiska och undersökte fundamentala frågor som: Vad är teater - en illusionsfabrik eller en väckarklocka? Vad är teaterns språk - är det bundet till manus eller är det sitt eget?
Kritiken mot den etablerade civilisationen och borgarsamhället, fick avantgardet att låna från vad de ansåg som mer "primitiva" och exotiska kulturer. Antonin Artaud (1896-1948) inspirerades inom teatern av det balinesiska dansutförandet, likt Pablo Picasso (1881-1973) inom konsten inspirerades av afrikanska skulpturer och masker. Dessa kulturer ansågs vara närmare "naturen" eftersom de sågs utifrån ett europeiskt samhälle med andra värderingar och med självbilden av att vara "civiliserat". Ja, det var rentav alltför civiliserat, rationellt och materialistiskt, enligt avantgardet, som hellre undersökte det mystiska, irrationella och sexuella.
Intresset för det primitiva fick teaterns avantgarde att även utforska psyket, det undermedvetna och drömmar. Därigenom kunde man nå en djupare nivå av verklighet och drivkrafter som hämmas och förtrycks av civilisation och snobberi.
August Strindberg (1849-1912) framställde drömtillståndet för att skapa en förhöjd perception i pjäser som Till Damaskus (1898-1904) och Ett drömspel (1902). Han visade att livet inte alltid är så linjärt som vi vill ha det, utan ofta mer osammanhängande och osäkert. Strindberg skapade en sinnets teater, där scenen inte längre representerade den fysiska världen utan snarare var en projektion av det inre livet. Tyska expressionister, som influerades starkt av Strindberg, skapade i sin tur en teater som inte talade till förnuftet utan direkt till känslolivet och det undermedvetna. De använde fria associationer och emotionella, extatiska skådespel.
Avantgardet använde inte illusioner och historier för att publiken skulle drömma sig bort. Det utvecklade teatern men skapade också en sorts "antiteater". Richard Schechner (1934-) menade att teatern säljer fantasier ungefär som bordeller säljer fantasier. Teatern är "horhusets syster", skrev Schechner. I grunden betyder "prostitution" och "substitution" ungefär samma sak.
Antonin Artaud skapade "grymhetens teater" för att väcka publiken och påverka publiken så mycket som möjligt. Han ämnade krossa den falska verklighet och kultur som maskerar våra riktiga jag. Artaud menade att teaterns roll är att befria publiken från spärrar och hämningar, att chocka den ur sin självbelåtenhet även om det är smärtsamt och grymt. Enligt Artaud var grymheten i själva verket essensen av den mänskliga existensen. Det var dags att se det innan vi hade ihjäl oss själva.
Heiner Müller (1929-95), som skrev pjäsen Kvartett (1981-82), var influerad av Artauds tankar om att teatern inte skall vara en plats där man kan fly från världen, utan en plats där man realiserar sina rädslor och mardrömmar. Även Müller framhäver det mörka och osäkra, vilket inspirerade Luca Francesconi till att i sin tur skapa operan Kvartett. Müllers karaktärer är fragmenterade och elaka. Pjäserna bygger inte på konventionella handlingar. Die Hamletmaschine (1977) är så kondenserad och experimentell att den är svårgenomtränglig. Därtill är han ofta självironisk och absurd - man vet inte ens när man ska ta honom på allvar.
Hela begreppet "avantgarde" kunde till slut inte tas på allvar längre och hamnade i kris. Runt 1900-talets början var avantgardets dramatiker chockande, men under senare delen av 1900-talet var begreppet en allmänt brukad och missbrukad reklamfras. Avantgardet var inte längre en utstickare när det hamnade i centrum, när antimodet kom på mode och det skandalösa blev mainstream. Psykedeliska ljus, extatiska vrål och tunga rytmer - som tidigare var typiska för avantgardet - fick nu otaligt många människor att släppa loss och hänge sig åt sina primära begär världen över på rockkonserter, teaterhus och biosalonger. Men om avantgardet försvann så är det för att nyskapandet idag är gömt mitt framför ögonen. Det är överallt. Avantgardets sista punkt är ännu inte satt
